I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

142
klarade sig faktiskt, jaa (mm) Det var nog mest så där kamratligt i alla fall
alltihopa. Från min sida, alltså (G skrattar) (Gun IF mgt 2003/69–70).
I det Gun uttrycker i citatet ovan får man intrycket av att hon hade varit i fara
och det låter som att hon hade varit farligt nära att råka illa ut, men att hennes
oskuldsfullhet räddade henne eftersom hon inte ens skulle ha kunnat tänka sig
en sådan tanke att följa med en främmande man. Samtidigt som hennes
oskuldsfullhet ”räddade” henne från att ge sig in på sådana äventyr, som hon
sade, förvånade hon sig över att denna hennes oskuld inte gjorde att hon råkade
ut för något. Gun ville förhålla sig kamratligt till soldaterna, medan de enligt
hennes uttalande däremot var ute efter något annat – ett erotiskt äventyr som
skulle ha kunnat kosta henne både heder och ära och uteslutning ur lottakåren.
Det var inte alldeles ovanligt att lottorna och sjuksköterskorna fick presenter
av patienter. Gun berättade om en bok hon fick av en av patienterna hon
vårdade. Denne finskspråkige patient hade bett henne gå till bokhandeln för
hans räkning och köpa den nyaste svenskspråkiga bok som utkommit. Gun
gjorde som han hade bett henne göra, och köpte en bok och gav den åt
patienten följande dag. Efter en stund ropade han henne tillbaka och gav henne
boken. Gun hade kvar boken, och hon visade den för mig. I boken hade
patienten skrivit ”Gunille ystävällisestä avusta” 43 , sitt namn och ett datum i
augusti 1944 (Gun IF mgt 2003/69–70). Också Dagny berättade att hon under
sin tid vid fronten ”fick väldigt mycket bekantskaper och brevvänner och allt
möjligt där, för att inte tala om presenter”. Jag bad henne berätta mera om det,
men Dagny tyckte det var frågan om ”mera privata saker”, men hon berättade
ändå att hon hade en väldig brevväxling eftersom hon alltid tyckt om att skriva.
Hon berättade att patienterna ofta skrev till henne efter att de blivit utskrivna
och, som Dagny sa, låtsades tacka. Men eftersom hon svarade utvecklades det
till brevväxling (Dagny IF mgt 2004/46–47). Under kriget var det vanligt att ha
brevkontakt också med okända personer. De som fått paket adresserade till den
okände soldaten tackade ofta för gåvan och det var vanligt att brevväxling
sålunda uppstod (Haavio-Mannila 1993:290). Dagny berättade att hon senare
förlovade sig med en av patienterna, en svenskspråkig man från Borgå, men att
han senare stupade (Dagny IF mgt 2004/46–47).
På sina ställen märker man att intervjupersonerna inte är lika villiga att
berätta som annars under intervjun. Både Gun och Dagny gav här prov på ett
delvis motvilligt berättande. Gun ville inte berätta på band och Dagny säger
uttryckligen att det var fråga om privata saker. Det finns också andra saker som
intervjupersonerna inte ville berätta om på band, något jag uppmärksammade
43 ”Till Gun för vänlig hjälp.”