I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

grannlandet – har enligt Eriksen varit ett långvarigt uteslutande av dem som
stämplades som landsförrädare och som sågs som landets inre fiender. För att
bilden av den enade nationen skulle kunna upprätthållas måste alla existerande
politiska och sociala konflikter och olikheter före, under och efter ockupationen
eller kriget slätas ut (Eriksen 1995; jfr Lenz & Bjerg 2007:36). Ett medel i
denna process är att tysta ner eller indirekt inte tillåta berättelser som kullkastar
denna bild av det enade landet. Ett exempel ur finländsk kontext på tystade
berättelser är sådant som de så kallade laikkarna, desertörerna under
fortsättningskriget, skulle kunna berätta om – om de fick chansen. Många
ingredienser för vad som brukar krävas för att något ska bli berättelser finns
med: flykten undan kriget, farliga färder i småbåtar över till Sverige, modiga
män som trotsade havet, män som lämnade fästmö och familj för att rädda sitt
eget liv. Dessas berättande förkrymps eller tystas ner av diskurser om männen
som räddade landet genom att strida. Laikkarnas berättande uppfattas lika lite
som ”riktigt” krigsberättande som kvinnornas. På samma sätt var berättandet
om ”frihetskriget” länge det enda riktiga berättandet om kriget 1918. De rödas
berättande hörde inte till rådande diskurser om kriget 1918. På senare tid har
det dock blivit möjligt att berätta om kriget 1918 ur ett rött perspektiv (jfr
Peltonen 1996, 2003; Heimo 2009).
Oral history är en vetenskapsgren som skickligt fångat upp den här typen av
berättande, berättande som inte ”får” finnas och som därmed ger röst åt dem
som inte fått sin stämma hörd. Jag ser ändå en fara i att enbart koncentrera sig
på den förlorande sidan, oberoende av vilken den är. Om jag hade intervjuat,
säg, desertörer under fortsättningskriget – vilket i sig hade varit intressant –
hade också jag sällat mig till denna skara av forskare som studerar dem som
den dikterande vinnarsidan i ett krig valt att framställa på ett sätt som passar
vinnarsidans syften (jfr Peltonen 1997:93). Med detta vill jag på intet vis
ringakta det arbete som gjorts för att uppmärksamma marginaliserade och
förtryckta grupper, utan jag anser att man kan ha samma förståelseperspektiv,
det vill säga oral history, oberoende av den politiska ställning ens studieobjekt
har eller hade. Dessutom, som jag visade i kapitlet ”Möten med tiden efter
kriget”, förändras hela tiden det som anses vara rätt och riktigt i politiskt
hänseende. Jag anser att om man gör oral history bara utgående från ett
”förlorarperspektiv” missar man en hel del av det relationella som utmärker
oral history i och med dess intresse för versioner av det förflutna. Jag upplever
att man utgår från att det finns en norm och att det man inom oral history
undersöker är något som inte passar in i denna norm på samma sätt som man
inom (tidigare) genusforskning implicit studerat kvinnan och det kvinnliga som
avvikelse från mannen och det manliga. Därmed har man gjort mannen och det
402