I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

jo.” ”Hyvä on. Kenraali on hoitanut sen hyvin.” Sen gick han (S skrattar) 76
(Ingegerd 2003/60–64).
Ingegerd sammanfattade det hon berättat om general Blick med att säga att när
hon hört talas om hur duktig och skicklig Blick var, så kom hon alltid att tänka
på de här två episoderna (Ingegerd 2003/60–64). Efter att Ingegerd berättat om
de ovan återgivna händelserna delgav hon mig att hon av en vän till henne som
var veteran blivit uppmanad att ”aldrig skriva upp det där om Blicken”. ”Det
där om Blicken” var det hon just berättat om för mig, och något som kan ses
som hennes subjektiva sanning om general Blick – en sanning som inte stämde
överens med eller passade in i den andres subjektiva sanning om honom. Enligt
Mats Eriksson är det inte alltid klart för lyssnarna att det de hör berättas är en
subjektiv version av det som hänt. Enligt honom har lyssnarna en tendens att
uppleva det som berättaren berättar som det som ”verkligen hände” (Eriksson
1997:34). Han verkar då glömma bort att inte heller berättaren alltid själv är
medveten om att det han eller hon berättar är en subjektiv sanning. Ingegerds
veteranväns subjektiva sanning om Blicken hörde kanske mera samman med
general Blicks förmåga att leda det militära återtåget från Aunus på ett skickligt
sätt.
I det fall som jag här anför som exempel är det framför allt en person vid
namn general Blick – Blicken – som är föremål för intresse. Blicken framställs
av Ingegerd i en mindre trevlig dager som sinnebilden för den pilske officeren.
Han omtalas och beskrivs som sexuellt lysten (hans misslyckade besök hos
Schwester Ester, ”pieni kiputäti”), pjåskig och kroppsligt överkänslig (han
behövde vård för en brännblåsa vid fronten i krigstid) samt som en suput
(nattliga supfester med andra officerare). Han omtalades därtill som en ”så här
hög farbror”, alltså som en litet för kort man, som dessutom troligen
uppfattades vara på äldre sidan, och därmed som en som borde ha betett sig
annorlunda. Jag har utgått från att det som Ingegerd berättade om för mig är
subjektivt sant, att hennes berättande är en konstruktion i nuet och inte en direkt
spegling av det som hände. Det Ingegerd berättade om honom – att hon inte alls
ansåg honom omgärdas av samma hjältegloria som veteranen hon kände och
många med honom gjorde – måste få komma fram. Hennes individhistoria är
lika viktig som någon annans att föra fram. Samtidigt kan hon genom
berättandet hämnas och frånta hjälten hans gloria.
76
Så står långa Schauman där och gör honnör och ”Herr general, vi har så och så många fall av det
och det och det och det.” Mitt i hela ramsan säger Blick [med fjantig förtjusning i rösten]: ”Där är
min lilla sköterska.” (S skrattar) Och så kommer han fram till mig: ”Här, titta, titta, den har ju redan
blivit alldeles bra” ”Nåväl, generalen har skött den bra.” Sen gick han. (S skrattar) (Ingegerd IF mgt
2003/60–64).
182