I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

man, inte kvinna, vilket jag visade på ovan i avsnittet ”Möten med tiden efter
kriget”.
Enligt Lenz och Bjerg är det mannen som får spela huvudrollen och som
tilldelas rollen av ett aktivt subjekt i berättelser om kriget, något jag också kan
skriva under utgående från mina studier. Det var mannen som sågs som värdig
berättare av den ”riktiga” krigsberättelsen, oberoende av hans faktiska
handlingar och upplevelser. I ett fall som Lenz och Bjerg anför som exempel
betonas könsstereotypernas roll i traderingen ytterligare av att det är
mormodern i en familj som hade dramatiska upplevelser från krigstiden. De
yngre generationerna beklagade att morfadern var död för att de skulle ha
kunnat lära sig så mycket om ockupationen ”om morfar ännu levde” – trots att
mormodern berättade om den ena dramatiska händelsen efter den andra som
hon hade varit med om. Morfaderns auktoritet som berättare är inte beroende av
hans verkliga handlingar under kriget, utan den tillskrivs honom för att han är
man. På samma sätt fråntas eller förnekas mormodern berättarauktoritet på
grund av sitt kön. Varken status som ögonvittne eller aktiv deltagare i
dramatiska händelser ger kvinnorna berättarauktoritet (Lenz & Bjerg 2007:37–
38, jfr Higonnet 1999:xxiii).
Enligt Lenz och Bjerg är den kollektiva minneskulturen dominerad av vissa
könsspecifika bilder och attribut. Det könade mönstret tillåter vissa berättelser
att berättas medan andra förtigs. Det leder också till att en del människor anses
kunna berätta om det som betraktas som relevant berättande om kriget. Manligt
konnoterade faktakunskaper ses som värdefulla medan kvinnligt konnoterat
personligt berättande får ett mindre värde i traderingen av minnen såväl inom
släkten som i den kollektiva minneskulturen. I Lenz och Bjergs material
handlar kvinnornas berättande i ögonvittnesgenerationen mest om hemmasfären,
och fastän så inte är fallet för mig är kvinnorna i mitt material påverkade
av samtidens könsspecifika uppdelning av arbete så att de utför sådant arbete
som ansågs lämpligt för dem 203 . Detta slags arbete hör närmare ihop med den
privata sfären, inte den politiska eller offentliga. De kvinnor som deltog i de
norska och danska motståndsrörelsernas arbete under ockupationen och som
kunde berätta om det såg inte dessa berättelser som politiska eller som att de
hörde till den ”riktiga” historien. I stället såg de sina handlingar som
hushållsarbete, vilket påminner om hur mina kvinnliga intervjupersoner berättar
om sitt lottaarbete som ”vanligt” i förhållande till andra kvinnors. Enligt Lenz
och Bjerg har kvinnor en tendens att inte se sig själva som aktörer i historien,
203
Också Östman har noterat att det fanns en ”retorik” som värderade det mera manligt präglade
högre i berättande om arbetsfördelningen mellan kvinnor och män i jordbruket (Östman 2000:141–
142).
397