I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

egentligen var – endera i enhetlighet med eller tvärtom emot vedertagna
föreställningar om något eller någon – utan snarare intresserar mig för det
personliga berättandet i sig, så är jag medveten om att jag är med om att
producera eller generera tolkningar som kan tas för något slags ”sanningar”.
Mitt materialet består av personligt berättande om främst egna upplevelser i och
erfarenheter av vinter- och fortsättningskrigen, och redan genom att skriva om
detta reproduceras ”sanningar”.
Eftersom jag själv är en del av det finländska efterkrigstida samhället och
därmed enligt Gadamers synsätt ”är i historien” kan jag aldrig lösgöra mig från
de såväl sanna som falska förförståelser jag besitter. Jag vet att jag kommer att
analysera och tolka utgående från dessa förförståelser, och de som Gadamer
kallar för ”falska” kommer att leda mig in på villospår, medan de ”sanna”
kommer att hjälpa mig att förstå.
”Medan du skriver är du medveten om de människor du har talat med”,
säger Thompson, och tillägger: ”Du tvekar att ge en innebörd åt deras ord som
de skulle avvisa” (Thompson 1980:199). I dessa två korta yttranden finns
mycket jag vill ta fasta på. Här blir mötet mellan forskaren och det skapade
forskningsmaterialet synligt. Man blir varse att det är andra människor det
handlar om som berättat om sitt liv och sina upplevelser. I transkriberingsarbetet
hör man deras röster – ofta om och om igen – och när man senare läser
utskrifterna ”hör” man återigen och man kommer kanske ihåg deras
ansiktsuttryck, dofter i rummet, egna känslor. Man vet att man har att göra med
andra människors berättande, som genom ens analys på ett sätt kommer att
sönderdelas och förvrängas för att senare byggas ihop till nya helheter och
betydelser. Precis som Thompson säger vill man inte tolka in sådant som
intervjupersonen skulle avvisa, samtidigt som man är medveten om att man
genom en dekonstruktivistisk analys kan finna nya innebörder som
intervjupersonen själv kanske inte var medveten om. Risken finns alltid, alla
höga forskarideal och etiska förhållningar till trots, att intervjupersonen känner
sig missförstådd och i värsta fall blir djupt sårad.
Jag har hela tiden Tildes ord i mina tankar – hon gick med på att tala med
mig om sina lottaerfarenheter eftersom hon räknade med att jag skulle vara
annorlunda än den som intervjuat henne förut och som både förargat henne och
gjort henne ledsen. Liksom Vasenkari konstaterar får man inte se
intervjupersonen som en passiv figur. Det är inte bara forskaren som definierar
och kategoriserar. Intervjupersonen placerar forskaren i en viss social kategori,
liksom Tilde gjorde med mig, utgående bland annat från de förväntningar,
motiv och mål som forskaren antas ha (Vasenkari 1999:67). Man kan tänka sig
att intervjupersonen konstruerar en figur av mig, den person de tror och
76