I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

samhället efter kriget sådant att man inte skulle tala om kriget och
upplevelserna man hade haft där. Enligt hans förmenande upplevde veteranerna
att de inte hade något värde. Jag tyckte detta lät, som jag sade i intervjun,
alldeles ”huvudlöst”. Enligt Anders är detta något som ”ni unga inte vet om”.
Enligt honom uppskattades däremot de som på olika sätt inte deltagit i kriget,
bland andra de som valde att åka över till Sverige under pågående krig. Jag
frågade hur det kom sig att de som for undan kriget godkändes, och enligt
honom fanns det en attityd i samhället efter kriget som kretsade kring frågan
”Varför var ni där och krigade?” (Anders IF mgt 2003/37–38. Jfr Sulamaa
2007:288). Ifrågasättandet av berättigandet av kriget tog sig olika uttryck, något
som flera av intervjupersonerna berättade om.
Även om krigsinvaliderna fick behålla sin förening var det enligt Axel inte
så ”populärt att säga att man var krigsinvalid” under den första tiden efter
kriget. Han berättade att det fanns krigsinvalider som var rätt svårt sårade som
upplevde att de inte kunde säga att de var krigsinvalider på grund av rädsla för
att förlora sitt arbete (Axel IF mgt 2003/45–47). Wolff omnämnde i förordet till
Ett land i kamp, en bok som riktar sig till ungdomar i dagens Finland, att det
förekom trakasserier mot krigsinvalider på deras arbetsplatser just för att de
varit vid fronten (Wolff 2000:4). Enligt Axel fanns det också undantag
eftersom det hände sig att vissa firmor särskilt tog emot veteraner och
krigsinvalider för att hjälpa dem (Axel IF mgt 2003/45–47). Wolff poängterar
att stämningen i landet ofta var likgiltig eller till och med negativ mot
veteranerna (Wolff 2000:3). Ekberg, en av medförfattarna till det ovannämnda
verket, hävdar att en högljudd opinion på 1960- och 70-talen ansåg ”att
Finlands män hade bort låta bli att kämpa för landets frihet”. Efter kriget
beskylldes veteranerna för att ha varit fascister och hitlerister eftersom de stred
för Finland mot Sovjet (Ekberg 2000:41).
Tidigare i detta kapitel berättade Viktor att en del människor såg på
veteranerna som bovar. När jag frågade om det var så att säga vanligt folk som
uppfattade dem som sådana förklarade han att det var rätt vanligt att folk tyckte
att det var onödigt att de hade varit ute i kriget. Han berättade att det ibland
kunde bli hårda diskussioner och häftiga dispyter mellan dem som ”trodde ännu
att det var paradiset helt enkelt på andra sidan”, alltså i Sovjet, och dem som
hade varit ute i kriget. Viktor brukade inte vilja ge sig in i diskussioner av den
arten. Enligt honom pratade de ”helt enkelt sånt som de inte visste eller förstod
sig på” eftersom de själva inte hade varit med och sett hur det hade varit vid
fronten. Enligt honom höll de vänstersinnade kvar den åsikten om att
veteranerna borde ha hållit sig borta ända tills man fick börja resa till Sovjet
och man med egna ögon kunde se hur det var där.
353