I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

J: Inte är det så otäckt i drömmen som det var i verkligheten. Verkligheten var
nog värre än i drömmen, för mig. Men jag är förvånad och det har gått 60 år och
man drömmer om det ideligen. Inte varenda natt, men i natt kommer jag ju att
drömma om det förstås (Joel IF mgt 2004/44).
Som intervjuare var det svårt att veta hur jag skulle handskas med situationen
med en gråtande man i 80-årsåldern framför mig som jag dessutom med största
sannolikhet visste skulle drömma mardrömmar under följande natt på grund av
mig. Liksom Sture Enberg hade jag inte medvetet provocerat fram något hos
intervjupersonerna utan lät dem själva bestämma vad de ville ta fram, och jag
är rätt säker på att Joel inte hyste agg mot mig på grund av mina frågor (jfr
Enberg 2004:107). Intervjuer om krig berör både den som intervjuar och den
som berättar. Känslor som rädsla, smärta och sorg finns med genom hela
berättandet (jfr Thompson 1980:173). Intervjupersonerna återupplevde det de
varit med om och känslor de haft genom berättandet. Jag fick mig en dos
upplevd samtidshistoria fylld med krigets fasor. Intervjupersonerna blev kvar i
sina hem med sina tankar, mardrömmar och kanske också ångest. Jag packade
ihop bandspelaren och åkte därifrån. Man måste då ställa sig frågan vad
intervjuarens ansvar är gentemot intervjupersonerna.
Enligt Jan Krag Jacobsen griper man in i en människas liv när man
intervjuar henne, och därför är man skyldig att tänka igenom vilka
konsekvenserna av detta eventuellt kan bli. Enligt honom är det också svårt att
förutsäga detta. Som intervjuare vet man inte om den man intervjuar upplever
att han eller hon är mogen att tala om de olika saker som kan komma upp under
intervjuns gång. Ofta är vi som intervjuar rädda för att skada den intervjuade,
men enligt Krag Jacobsen är denna rädsla överdriven. Vår rädsla beror kanske
på att vi inte är vana vid att möta känslor hos andra och för oss främmande
människor. Man är kanske rädd för att bli upphovet till olika tunga
känslomässiga reaktioner hos intervjupersonen. Enligt Krag Jacobsen kan
sådana affektiva reaktioner till och med utgöra en viktig del av
kommunikationen, och inte alls vara en farosignal. Rädslan kan också bero på
en omedveten oro över att själv inte klara av att höra på det som
intervjupersonen berättar om (Krag Jacobsen 1993:95–96). I intervjuer om
svåra saker får man räkna med att starka känslor kommer fram. Man vet inte på
förhand vilka känslor ens frågor kan sätta i rörelse hos den andre.
Den som intervjuar kommer också med stor sannolikhet att reagera
känslomässigt. Det är alltså inte enbart den som intervjuas som kan bli
känslomässigt berörd i anslutning till intervjun. Också den som intervjuar kan
råka ut för situationer under intervjun som kan vara svåra att hantera. När
intervjun kommer in på eller handlar om emotionellt svåra saker kan den enligt
95