I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Alla lidanden och försakelser under kriget görs meningsfulla genom
hemmet – allt det svåra man genomled gjorde man för att värna hemmet. Detta
hem innefattar allt som förfäderna kämpat för, och som man är skyldig att
fortsätta försvara. Ingegerds mor hade levt i exil under ryska tiden på grund av
sina engagemang för ett självständigt Finland. Margits mor hade flytt undan
rödgardisterna under inbördeskriget. Devisen att kämpa för tro, hem och
fosterland användes av Mannerheim i flera av hans dagorder under kriget för
allt det som ansågs heligt och dyrbart (Kansanaho 1991:80–81), och finns
också med i det löfte som lottorna avgav. Uttrycket innefattar religionen,
ideologin och hem, hembygd och familj. Här kan man se hemmet på flera
nivåer: fosterlandet som det stora hemmet, hembygden med släkten och
traditionerna, och det lilla hemmet – det konkreta egna hemmet med familjen. I
folkskolan hade man läst och lärt sig dikterna i Fänrik Ståls sägner utantill, och
därigenom präglats av den anda som råder i dem. Enligt Michel Ekmans
tolkning av Fänrik Ståls sägner utgörs drivkraften till att strida såväl av viljan
att försvara ”sina åkrar, familjer och hem” – som i de tidiga dikterna – som av
kärlek till idén om fosterlandet och plikten mot förfäderna och Gud (Ekman
2004:180–181). Något förenklat kan man alltså säga att det man lärt sig i
folkskolan genom att läsa dikterna i Fänrik Ståls sägner är både att man ska
försvara sitt hem och sin hembygd, samt att det finns ett fosterland som man
likaledes är förpliktigad att försvara, och att det är ärofullt och därigenom rätt
och riktigt att strida och dö för sitt fosterland. Hemmet görs till en symbolisk
mottagare för allt det man offrat – hälsa, lemmar, ungdomstid, familjemedlemmar
och fästmän.
När vapenstilleståndet slutligen inträdde och man för gott fick lämna
fronten och återvända hem var hemmet som man arbetat och stridit för att
bevara inte så välkomnande som man hade trott. Förutom den materiella bristen
och svårigheter att få arbete rådde stor politisk osäkerhet. De organisationer
som inympat just den känsla för hem och fosterland som man använde som
drivkraft under kriget förbjöds. Kvinnorna misskrediterades genom att de sades
ha levt ett omoraliskt liv vid fronten och männen genom att kallas för
krigstokiga eller till och med fascister. Hemmet vände ryggen åt dem som
kämpat för dess överlevnad och existens. Först flera årtionden senare – när
gränserna till de baltiska länderna öppnades – erkänns man som fosterlandets
försvarare och får upprättelse.
Det man berättar om som handlar om krig skulle man kunna kalla för
krigsberättelser. Jag har hittills använt två olika termer: krigsberättelse och
krigsberättande, och mycket troligt har min användning av dessa varit
inkonsekvent. För att visa skillnader mellan dessa hade man också kunnat
389