I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Förtjänad respekt och visat förtroende
Ett av de vanligaste temana i oral history är enligt Daniel James ”den lille
mannens” möten med sin överordnade – en stiliserad bild som får inrymma
flera olika typer av möten mellan människor i olika position. I dessa
auktoritetsberättelser konfronteras en auktoritet. Daniel James skriver om något
som han ser som en variant av auktoritetsberättelsen, en berättelse där den lille
mannen visas respekt av någon med högre social och kulturell status.
Konfrontationstemat saknas i den här berättelsetypen men genom dessa
berättelser visar berättaren ändå sina erfarenheter av samspelet med personer i
auktoritetsställning. Här handlar det om någon som förtjänat respekt och därför
behandlas som en jämlike (James 2000:170–171, 178). Detta sätt att uttrycka
idealet om jämlikhet finner man många exempel på när Brita berättar om
doktor Öhman, läkaren som hade ansvar för Malmska sjukhuset i Jakobstad och
som i praktiken var ensam läkare för hela sjukhuset. Förutom de sårade
soldaterna hade han hand om alla civilpatienter, däribland barn. Om någon
råkat ut för ett olycksfall och behövde kirurgi mitt i natten var det doktor
Öhman som opererade också dem. Enligt Brita var han beundransvärd.
B: Jag vet inte hur han orkade. Och aldrig nån gång skulle du ha sett att han
skulle ha varit på nåt sätt opasslig eller nånting. Han var nog prima. Jag ger nog
honom högsta betyg [...] Om det är nån som jag riktigt minns med att vara 100procentig,
så det var nog doktor Öhman. Det säger jag nog. Hans make såg jag
inte (Brita IF mgt 2003/71–74).
Brita kunde inte förstå att han som hon beskrev som en äldre man, liten och
kutryggig, orkade med allt arbete som föll på hans lott. Brita gav många
exempel på när hon hade haft att göra med doktor Öhman. Han behandlade
henne alltid med förtroende och respekt, och visade att han kände tillit för
hennes lottakompetens. Doktor Öhman hade också alltid visat sig vänlig och
förstående inför hennes – som hon såg det – tillkortakommanden. Brita
berättade om en gång när doktor Öhman bad henne komma ihåg att säga till om
att en patient som skulle gipsas skulle få medicinen Pronarsin senare på dagen.
Brita höll då på att städa undan efter maten på avdelningen, och som vanligt
efter maten ville alla patienter ha pullo och alusastia – flaska och stickbäcken.
Då doktor Öhman kom till avdelningen var ingen av den utbildade personalen
där, så han framförde ärendet till Brita. Brita berättade att han såg att hon hade
händerna fulla, men hon sade att hon skulle försöka komma ihåg eftersom hon
inte kunde släppa det hon hade i händerna och skriva upp det. Hon berättade att
doktorn tittade leende på henne över kanten av sina glasögon, som han hade för
vana att göra, och gick sin väg. Brita fortsatte med sina uppgifter, och när de
155