I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Det finns en dragning till grannlandet i väster i flera av intervjupersonernas
berättande. Johannes flyttade till Sverige och stannade kvar där, Dagny bildade
familj och arbetade i Sverige men återvände efter den svenska makens död till
Finland, David hade tillbringat några år i ungdomen i Sverige, och Brita vilade
upp sig hos sin syster i Sverige en sommar. Även om Tilde sade att hon inte
ville vara en ”finnjävel i Sverige” och Ingegerd inte ville lämna Finland, finns
det också hos dem ett slags längtan till landet som inte hade upplevt kriget på
egen mark. Tilde berättade om den symboliska snigeln som i hennes
kurskamrats konstverk föreställde ”längtans bro till Sverige och friheten”, och
snigeln hade hon fortfarande kvar. Sverige stod för allt det som inte var Finland
och som inte fanns där: fred och frihet, skydd undan politisk förföljelse, arbete
och utbildning, friska män att bilda familj med, mat och kläder. Sverige blev ett
längtans land.
Skräcken för ryssarna fanns trots allt kvar länge efter att kriget slutat.
Dagny som fick tjänst i Sverige och flyttade till Gotland, berättade att hon
trivdes väldigt bra där. Det enda felet enligt henne ”var att det låg lite nära
Ryssland. Vet du, man hade den där skräcken i sig” (Dagny IF mgt 2004/46–
47). David trodde dock att den tiden är förbi då vi måste vara rädda för ryssarna
(David IF mgt 2003/43–44). Rädslan hade ändå lagt sig till slut och förbytts i
en känsla av stolthet. Axel kontrasterade tiden strax efter kriget med allt vad det
innebar av krigsskulder som skulle betalas och andra pålagor som lades på
Finland att ”det är ju fantastiskt att vi har klarat det, klarat det sist och
slutligen” (Axel IF mgt 2003/45–47). Brita jämförde också det som varit med
nutiden och hon gjorde det genom sitt lottaskap:
B: Ja, nå det är ju en lång tid som man inte har vågat tala om det heller att man
har varit lotta. Det var ju länge det som man inte vågade tala om det, men nu på
sista tiden så tycker jag att jag är stolt över att jag kunde vara med.
S: Hur kändes det under den där tiden då man inte fick tala om det då?
B: Ja, man gömde sig då, och talade inte om det. Då man nångång kom i såna
kretsar att det var frågan om det så sa man inte nånting. Då yttrade man sig inte.
Det är ju först den här sista tiden som man har kunnat börjat säga.
S: Hur känns det i dag nu då?
B: Jag känner mig fri, jag gör vad jag vill nu. För nu har jag så lite kvar, så nu
tycker jag säger ungefär vad jag vill. För jag tänker att nu kan de inte deportera
mig nånstans (Brita IF mgt 2003/71–75).
I de ovanstående uttalandena framträder skräcken för ryssarna och vad de
eventuellt skulle kunna ta sig för. Det finns också utslag av glädje och stolthet
för att man klarade av situationen både under och efter kriget. Men framför allt
finns det ett stort jämförande mellan hur det var då och hur det blev senare. I
351