I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

aktivt bruk av mig. Den empatiska intervjun, en term jag valt för min
förhållning till intervjuer och efterarbetet med dem, handlar inte om att man ska
vara ”trevlig”, utan att man ska försöka ta till sig av den andres
förståelsehorisont, om vi talar i Gadamers termer. Diskussionen om den
empatiska intervjun är omfattande och jag ägnar den ett helt avsnitt nedan (se
kapitlet ”Empatiska intervjuer”).
Den tionde och sista intervjun med en manlig veteran gjorde jag med
Johannes i början av april hemma hos hans släkting när Johannes var där på
besök. Johannes föddes 1921 i ett jordbrukarhem. Johannes var plutonchef
under fortsättningskriget, och sårades svårt under ett patrulluppdrag. Johannes
var vida känd bland veteraner och även därutöver för sina bedrifter under
kriget, och han hade även gett ut flera böcker om kriget. Efter kriget flyttade
Johannes till Sverige.
Att det inte alltid är intervjuaren som har övertaget under intervjun vilket
man ofta anser fick jag erfara under intervjun med Johannes. Redan när jag
kontaktade honom per telefon fick jag en känsla av att jag kanske inte borde ha
gjort det, men eftersom jag hade tagit initiativet till intervjun fick jag stå mitt
kast. Han undrade om jag hade sett filmen Framom främsta linjen 14 som då
gick på biograferna, och när jag svarade att jag inte hade gjort det eftersom jag
var lite orolig för hur jag skulle klara av stridsscenerna, ansåg han att det var en
förutsättning om jag skulle intervjua honom. Han ansåg också att han redan
skrivit så mycket om sina upplevelser att det borde kunna räcka för mig att läsa
hans böcker. Samma tankegång dök alltså upp här som hos Anna, Anders och
Vilhelm – mer eller mindre uttalat. Vi bestämde dock tid och plats för
intervjun. Utan den direkta uppmaningen att se filmen hade jag knappast sett
den på storduk, utan hellre väntat tills den getts ut i annat format för
hemmabruk. När jag sedan infann mig för intervjun, knackade på ytterdörren
och tog ett steg tillbaka nerför trappan kom jag att stå två trappsteg nedanför
golvnivån. Jag är ganska kortvuxen så när Johannes öppnade dörren verkade
han inte se mig eftersom hans ögonhöjd var en bra bit ovanför mitt huvud.
Birgitta Meurling skriver om att hon blev varse sin yttre framtoning när hon
intervjuade gymnasister: också hon kände sig ganska liten i förhållande till flera
av dem hon intervjuade. Meurling gjorde intervjuerna för svenska Skolverkets
räkning och man kan förmoda att hon därmed betraktades som en representant
för en auktoritet (Meurling 2002:36–37 [online]), medan jag själv inte hade
14
Den första krigsfilmen som gjorts på svenska i Finland Framom främsta linjen (2004) handlar
delvis om 61:ans förehavanden vid Tienhaara och uppföljaren Tali-Ihantala (2007). Det vore
intressant att studera den första filmen ur ett oral eller public history-perspektiv och se efter hur
intervjumaterial används och fungerar tillsammans med övriga filmsekvenser i ett dialogiskt
förhållande mellan filmens skapare och publiken (jfr Frisch 1990:148).
52