I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Eva Fägerborg glida över i en situation som är snarlik terapi, vilket
diskuterades ovan. Enligt henne måste intervjuaren försöka leda samtalet
tillbaka till så att säga säkrare mark (Fägerborg 1999:64–65). Enligt Sarah
Forssell och Anita Marcus får man däremot inte avbryta berättandet hur hemskt
eller sorgligt det än är. Enligt dem måste den som intervjuas kunna känna att
intervjuaren orkar lyssna och veta att intervjuaren litar på att den intervjuade
orkar berätta. Forssell och Marcus rättfärdigar detta med att den intervjuades
upplevelser är värre än själva berättandet, och att berättelsen och sorgen måste
få ha sin gång (Forssell & Marcus 2002:68 [online]). Men lyssnandet kan
medföra att man som intervjuare får ta del av sådant som kan vara svårt eller
obehagligt att bära på och ta till sig (Krag Jacobsen 1993:62). Johansson
reflekterade i efterhand över att hon undvek att tala om sexualitet med
kvinnorna hon intervjuade. Hon kom fram till att hon lät bli att tala om det
eftersom hon kände att viss kunskap var för svår att hantera i egenskap av
forskare. Johansson upplevde berättandet om sexualiserat våld, vilket enligt
henne var mycket vanligt förekommande i området där hon gjorde sitt
fältarbete, som mycket smärtsamt och hon fann det mycket oroande att lyssna
på beskrivningarna eftersom övergreppen verkade vara så frekventa och vanligt
förekommande. Hon skriver att hon hade svårt att handskas med sådant
berättande, och beskrev hur hon blev både överrumplad och förvirrad när den
första kvinnan hon intervjuade berättade om en våldtäkt hon råkat ut för som
yngre (Johansson 2005:269–270). Jag anser att man från den ena situationen till
den andra som intervjuare måste avgöra när man ska ingripa i berättandet. Jag
menar inte heller att man kan kräva att den som intervjuar ska besitta de inre
egenskaper som man kanske utvecklar i en terapeututbildning som kan behövas
för att klara av att hantera berättandet om svåra saker. Men, som Portelli säger,
forskarens uppgift är ändå alltid att kritiskt analysera och tolka det berättande
som erfarenheterna och upplevelserna genererat. Enligt honom är det inte
smärtan intervjupersonerna beskriver som ska förstås kritiskt, utan det är orden
och ideologierna med vars hjälp berättaren representerar känslan som är det
som ska studeras (Portelli 1997:144).
Mina egna erfarenheter från intervjuerna är att vissa saker ter sig
obegripliga eller svåra att förstå vidden av under själva intervjutillfället. Det
empatiska lyssnandet är ändå viktigt att ha som ständigt redskap: vad är det
intervjupersonen menar med det han eller hon säger? Men empatin är inget
enkelt verktyg att hantera. För mig var det svårt att vara empatisk under en
intervju när jag märkte att jag själv blev skärrad av det som berättades. Det
Viktor berättar om i citatet nedan ser jag som exempel på ett uttryck för skräck
och försök att hantera den. I själva intervjusituationen förstod jag inte fullt ut
96