I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

den hotade regelbundet med en sådan. Trots att kontroll-kommissionen fick
kännedom om mindre vapenförråd redan hösten 1944, och att
vapengömmarnätverket småningom blottades, var det ändå svårt för
kommissionens medlemmar att sluta misstänka att enbart en del av härvan hade
nystats upp (Meinander 1999:279).
Vilhelm förklarade indirekt skräcken för vad en ockupation skulle innebära
för hans egen del och för många andra officerare genom att berätta om
Katynskogen i Polen där tiotusentals officerare från andra länder hade avrättats.
Han förklarade att ”det var bara att gräva lite i sanden en grop och så sköt de
med ett skott i nacken [...] Och dit skulle [...] Finlands folk skicka alla
officerare och allt sånt där”. På senare tid har man hittat kvarlevorna av dem
som avrättades i Katyn, berättade Vilhelm, ”och alla har de hål i nacken. Dit
skulle väl vi ha farit också.” Här inkluderade Vilhelm sig själv i den skara som
enligt hans förmenande skulle ha förts bort och arkebuserats. För honom blev
vapengömmandet eller tanken på att rörelsen funnits en konkret fråga om hans
eget liv och hans egen död. Vilhelm kopplade ihop ”den anda som Runeberg
ingöt redan i skolungdomen” med mentaliteten hos dem som gav sig in i
vapengömmandet. Enligt honom blev dikterna i Fänrik Ståls sägner som ett
slags ”batteri som gav kraft åt dem att engagera sig” i en militärt hopplös
situation (Vilhelm IF mgt 2003/48–50. I Vilhelms berättande framstår
vapengömmarna som eniga, listiga, ståndaktiga, uthålliga, som ett slags
sinnebild för den segt och envist kämpande okuvlige finnen. Samma bild
återfinns nedan i Ingegerds korta berättelse om vapengömmarna.
När också Ingegerd förde vapengömmarna – eller vapensmugglarna som
hon kallade dem – på tal visste jag redan en del om vapengömmarna eftersom
jag hade hört talas om dem tidigare av Viktor, Janne och Vilhelm och jag hade
också läst om dem. Ingegerd berättade inte nämnvärt om dem, kanske på grund
av att jag visade att jag visste något om dem redan när hon sade:
336
I: Men vet du, det vet du kanske också, att det att de här så kallade vapensmugglarna
avslöjades, att det gjorde också att de inte vågade angripa Finland,
ockupera (mm) som de hade tänkt. Stalin hade tänkt att, jag har ett klipp från
början av 60-talet, där det där Djilas, som konkurrerade i Jugoslavien och blev
utslagen där, han hade varit på flere möten med Stalin och han hör dem
diskutera ockuperingen av Finland. Molotov tyckte att nog borde de ändå
försöka, fast Stalin tror inte att, de är så sega, de kommer aldrig att ge upp. Vi
skulle aldrig få dem kuvade (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Det är omöjligt att veta om jag i det här skedet av intervjun hade fått höra
Ingegerd berätta om vapengömmarna. När jag intervjuade Vilhelm visste jag
däremot mycket lite om vapengömmarna och över huvud taget om den politiska