I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

334
den där fans chauffören hade angivit mig. Efteråt har jag hört, eller jag fick reda
på att han var kommunist. Nåjo, jag sa att (...) att inte tyckte jag att det var nå
märkvärdigt, då brigaden var hemförlovad så en del for till Yxpila med ångbåtar
från Kemi och med full utrustning och jag fick order att med lastbil köra lite
tilläggsutrustning till Yxpila, där dit resten av brigaden, huvuddelen av dem
hade fraktats med ångbåt. ”Jaha? Och var blev de sen?” Jag sa att ”Nå, inte kan
jag säga (...) tegel... barack var det ute i Yxpila och röd. Och vid fronten, södra
fronten, gaveln. Där radades allt upp som fanns på lastbilen.” ”Jaha?” Jå, jag sa
därförinnan att lastbilschauffören fick något slags influensa och skickades per
tåg till Jyväskylä. ”Jaha, det där har vi inte vetat alls”, sa de och då förstod jag ju
vem som stod bakom hela historien. ”Nå var är lastbilen då?” Så sa jag att ”Det
vet jag ingenting om, för att jag förde den till trafikbyrån här på kasernområdet
och överlämnade den och det var ju statens egendom”, vad ska jag med lastbil
att göra? (V skrattar) Inte har jag körkort heller. Nåja, så jag hade nu suttit i en
2–3 timmar och [de hade] druckit kaffe och mumsat smörgåsar de jäklarna. Så sa
de att: ”Nå, vi avbryter nu förhöret för den här gången. Vi återkommer sen
senare.” Ett år senare ringde jag till Kuopio. Jag fick tag på den där kommissarien
och sa att nå när ska vi fortsätta? ”No ehkäpä me nyt vielä odotamme
vähän aikaa” 175 (Vilhelm IF mgt 2003/48–50).
I efterhand är det uppenbart att Vilhelm ljög om sina förehavanden, och i den
långa berättelsen är det lika uppenbart att han var stolt över de friserade
sanningar han serverade detektiverna från Valpo tillsammans med den på den
tiden dyrbara skaffningen som hans mor ställt i ordning. Dessutom var han
fräck nog att inte bara snällt vänta på att bli kontaktad igen, utan han ringde upp
kommissarien som förhört honom och undrade när de ska fortsätta samtala.
Många år senare for Vilhelm till statsarkivet och bad att få se alla
vapengömmarnas polisförhörsprotokoll, och hittade ”så litet skrivet om mig så
det var nu ingenting värt. Jag hade mycket bättre själv. Jag fick en kopia av
deras (...) som de hade skrivit av på sitt kansli. Så hela lögnhistorien finns nog
här i, nere i mitt arkiv” (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Jag konstaterade att det
säkert gällde att hålla huvudet kallt i sådana lägen, och Vilhelm menade att man
inte fick ”släppa sig nervös”, men att han inte precis hade läggning åt det hållet
heller. Han medgav ändå att det ”brände [...] nog lite till när de frågade (...) vart
vapnen tog vägen, för att de låg ju där i Närpes”. Vilhelm berättade att han
föreställde sig att det helt enkelt måste finnas ”något tegelhus i Yxpila. Om det
nu är nånting till hamn” (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Vilhelm hade också
lurat kommunisterna, liksom han tidigare hade lurat ryssarna under reträtten.
Vilhelm resonerade senare under intervjun om fosterländskhet och enligt
honom visade vapengömmarna ”prov på en otroligt stark fosterländskhet” då de
175 ”Nå kanske vi ändå väntar lite till.”