I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

fokuserar på. Härmed ligger min forskning klart närmare oral history, i och
med oral historys specifika intresse för det muntliga berättandet om historiska
händelser, även om man också liksom exempelvis Peltonen kan göra oral
history-forskning på basis av ett skriftligt material (Peltonen 1996; 2003). Oral
history har också mycket gemensamt med folkloristiken. Min folkloristiska
förhållning inkluderar bland annat, som vi ska se nedan, att jag omfattar tanken
om berättarmönster och figurer som kan kännas igen från annat folkligt
berättande (jfr Samuel & Thompson 1990).
Folkligt berättande om krig
Ett av de viktigaste koncepten i oral history är att påminnas om att alla är
deltagare i historia – man behöver inte vara president, överbefälhavare eller
nyckelperson i en händelse för att vara det, säger Frisch. Berättandet kan vara
direkta vittnesbörd om en händelse, skildringar av ens egna handlingar till
återgivelser av större mönster genom beskrivningar av vardagliga aktiviteter
(Frisch 1990:163–164). Mitt material består av både mäns och kvinnors
berättande om krig. Händelserna i det krigsberättande som jag studerar är till
största delen självupplevda, men ibland återger i synnerhet vissa
intervjupersoner även sådant som de hört andra berätta om. Under intervjuerna
berättade männen och kvinnorna bland annat om sina egna upplevelser av och
erfarenheter från kriget. Männen berättade framför allt om soldatens vardag vid
fronten, medan kvinnorna talade om sina upplevelser från sjukhus i
fältförhållanden och på hemmafronten, samt om matlagning och utspisning av
soldater. Berättandet handlar till exempel om svåra arbetsförhållanden,
livsfarliga situationer, mirakulösa räddningar, egna och andras bedrifter,
umbäranden och glädjeämnen.
Portelli har beskrivit tre berättarformer – han kallar dem narrative modes –
för berättande om historia, det vill säga tre sätt att organisera en historisk
berättelse utgående från synvinkel, och sociala och rumsliga referenser: 1)
institutionell (institutional), 2) lokal (communal) och 3) personlig (personal).
Berättande genom den institutionella berättarformen berör historia på statlig
eller nationell nivå. Det handlar om rikspolitik, partier, regeringar, kontexten är
nationell och internationell och den för fram vissa ideologier. Berättande
genom berättarformen lokalhistoria berör livet i lokalsamhället, på
arbetsplatsen och liknande. Det är frågan om ett kollektivt deltagande i
”institutionell” verksamhet. Den personliga berättarformen om historia berör
individers privata liv och familjeliv, och kretsar ofta kring viktiga tilldragelser
under livscykeln som födsel, giftermål, död och så vidare. Ett personligt
engagemang i de två andra nivåerna hör också till den personliga historien
(Portelli 1997:27).
111