I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

grund av bristen på lottaarbetskraft sänktes åldersgränsen mot slutet av
fortsättningskriget så att till och med 16-åriga flicklottor tilläts åka till fronten.
De nya lottorna åkte iväg mer eller mindre oförberedda och utan utbildning för
sina uppgifter (Rautio 2001:34). En lotta kunde få kommendering till sin egen
hemort eller utanför den. Att vara lotta ute på kommendering innebar för alla
oregelbunden arbetstid, ofta dåliga inkvarteringsförhållanden, brist på privatliv
och ledig tid. Ändå kunde kommenderingarna vara väldigt olika beroende på
vilka uppgifter som skulle utföras och var platsen för kommenderingen fanns
(Olsson 2005:118, 129; se vidare nedan i kapitlet om ”Möten med tjänstgöringen”).
Varje aktiv lotta skulle alltså avlägga lottalöftet, och hon förväntades också
följa och verka enligt de ovannämnda ”gyllene ord” (Olsson 1999:51). Till en
början skulle lottalöftet avläggas inför ordföranden för lokalavdelningen,
distriktet eller centralstyrelsen, men ett par år efter organisationens tillkomst
började man avlägga lottalöftet i kyrkan inför en präst. Lottalöftet lyder:
122
Jag N.N. svär och försäkrar vid allt det som är mig dyrt och heligt att jag ärligt
och enligt mitt samvete skall bistå skyddskåren vid dess försvarande av tro, hem
och fosterland samt obetingat underkasta mig mina överordnades föreskrifter,
såväl nu gällande som sådana, vilka framdeles komma att utfärdas, samt lovar att
icke avgå från verksamheten inom Föreningen Lotta Svärd innan en (1) månad
förflutit sedan dess jag bevisligen till lokalstyrelsen anmält min avsikt att avgå
från föreningen (Koskimies & Koskimies 1964:113–114).
I lottaorganisationens ordningsregler och de gyllene orden påminns den
enskilda lottan om att hon är representant för hela organisationen. Före
vinterkriget hade lottaorganisationen som mest 85 000 aktiva medlemmar
(Latva-Äijö 2004:11) och under pågående fortsättningskrig över 170 000 aktiva
medlemmar och stödmedlemmar (Olsson 1999:42).
Vinterkriget och fortsättningskriget
Det finns åtskilligt med litteratur om krigen 1939–1944. Historiker och
samhällsvetare har studerat krigen ur ett makroperspektiv, krigsveteraner har
bidragit med sina personliga upplevelser, högt uppsatta tjänstemän och
militärer har i sina biografier gett sin version av det som hände. En av mina
utgångspunkter är att jag studerar berättandet om kriget, inte kriget i sig självt.
Mitt primära intresse är alltså inte att generera nya kunskaper om kriget (jfr
Eriksen 1995:11). Härmed faller vetenskapliga avhandlingar och andra
forskningsrapporter som behandlar kriget som sådant utanför mitt egentliga
forskningsområde. Enligt Tiina Kinnunen och Ville Kivimäki har den