I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

316
De ropade och svor åt honom de där andra att han ska laga sig därifrån och låta
folk sova i fred. Det hade gått fredsrykten två, tre om dagen (S: mm) i flera
dagars tid så de började vara vana med de där (D skrattar till) fredsbuden (S: ja,
ja) Men den gången var det nog sanning. Josef for till kansliet då och hörde (...)
till regementet och fick reda på att det var verkligt (David IF mgt 2003/43–44).
Rykten om fred hade gått i en tid och vid fronten var man dessutom van vid att
leva med propaganda så det var svårt för soldaterna att tro att freden verkligen
var ett faktum. David och hans kamrater ville säkerställa detta genom att
kontrollera med högre ort innan de vågade tro på detta besked. Också Joel
berättade om att han inte riktigt trodde det var sant att det hade blivit fred:
J: Och jag minns då de sa att det var fred. [...] Jag minns då jag tog mig i armen:
”Nä, men nog lever jag ju.” (J rörd) Och har alla lemmar kvar. Jag minns så bra
då jag tog i så där (Joel IF mgt 2004/44).
För Joel var budet om freden lika overkligt som en dröm. Han knep sig i armen
som man skämtsamt brukar göra för att kontrollera om man drömmer eller är
vaken. Skojgesten blir dock något mer än bara ett skämt i och med att Joel
förundrat konstaterade att han mot alla odds hade alla kroppsdelar i behåll.
Minnet berörde honom märkbart. Viktor lyfte fram att man under tiden kriget
pågick inte visste hur länge man skulle vara tvungen att vara ute vid fronten.
Ingen visste när kriget skulle ta slut. När freden kom var han och hans årgång
22 år gamla, och de hade då varit vid fronten i två och ett halvt år. Han
berättade att de brukade skämta om och föreställa sig hur det skulle bli med
dem sedan när freden väl kom en dag. Han tog hjälp av diktens gamle fänrik
Stål som den högfärdige studenten driver med i början av titeldikten, och
berättade att han och de andra som varit vid fronten tänkte sig att de skulle bli
utsatta för hån och stenkastning hemmavid (Viktor IF mgt 2003/39–42). Viktor
berättade inte om hur han tog emot beskedet om fred, utan som den
historielärare han hade varit redogjorde han för mig om sakförhållandena i
samband med vapenstilleståndsavtalet, eftersom jag vid intervjutillfället inte
kände till dem.
Dagny arbetade på ett krigssjukhus när vapenstilleståndet inleddes, och hon
konstaterade att ”det blev ju redan det en lättnad”. Hon drog sig ändå till
minnes att sjukhuset tog emot patienter som hade blivit sårade också efter att
vapenstilleståndet börjat gälla.
D: Men man kan inte anklaga ryssarna (D slår ihop händerna) Man ska försöka
se det lite positivt. Rysslands klocka gick ju, den borde ha gått före den! Det är
ju en timmes skillnad där. De borde ju, så det stämmer ju inte heller. Jag vet inte.