I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

den döde (Anna IF mgt 2003/58–59). Här blir min förväntning på vad Anna i
mitt tycke borde ha berättat synlig. Annas praktiska inställning till att det var
bra att de fick hjälp av sanitärerna med det fysiskt tunga arbetet att bära bort de
döda kropparna möts här med min känslomässiga inställning att det måste ha
varit mentalt tungt att hantera så många döda.
Anna berättade om patienter ”som hade så stora hål i benen så att de måste
såga bort dem (mm) Såga bort benen av dem” (Anna IF mgt 2003/58–59).
Amputerade ben hade jag hört talas om förut, och kunde relatera till det på ett
annat sätt än en avskjuten käke där både luftstrupen och matstrupen var
blottade. Anna använde inte ordet amputera, utan hon redogjorde konkret med
hjälp av ordet ”såga” för hur proceduren gick till. Anna berättade som om hon
tittade på bredvid och inte själv deltog i det hon berättade om. Margit berättade
också om patienter med amputerade ben där såren plötsligt kunde börja blöda:
230
Vi hade såna där, vet du, som de hade tagit bort benet, men sen kunde de inte sy
fast nånting därför att det var så infekterat utan det var en, de hade den där
stumpen på en kudde och där var en vaxduk och nåt förbandstyg på och så kom
det ju förstås alltid vätska och blod från det där. Och då var det ju fara att det
skulle frätas av så att nån artär skulle gå av då och det där. Så man måste ju
passa väldigt noga (Margit IF mgt 2003/55–57).
När såren efter amputationerna småningom kunde sys ihop och läktes fick
patienterna åka till Helsingfors och prova ut en protes åt sig, berättade Margit.
Margits berättande känns mera städat jämfört med Annas. Anna verkar vara
kvar i tiden för händelserna, hon hänvisade också till ett brev som är daterat
1940. Det hon berättade framställs mycket råare, brutalare och blodigare, trots
att hon inte talade om blod, vilket Margit ändå gör. Margit sade att de ”tagit
bort benet”, ett uttryck som så helt väsensskilt från Annas ”måste såga bort
dem”.
Lottorna och sjuksköterskorna berättade också om en del av sina svårt
sårade patienter och deras skador. Enligt Dagny var det värst med dem som på
olika sätt var sårade i magen. Hon berättade att det var enklare att vårda dem
som hade fått sina skador i benen eller armarna (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Margit kom ihåg en patient som var förlamad i hela kroppen så att han inte ens
klarade av att få ut avföringen själv, utan lottorna måste peta ut den med
fingrarna. Margit berättade att han dessutom hade svåra plågor och ofta begärde
morfin av sjuksköterskan (Margit IF mgt 2003/55–57). Patienterna som fördes
till fältsjukhuset kom direkt från JSP, om de överlevde transporten dit. Ingegerd
berättade att hon hade skrivit i sin dagbok att hon snart inte härdade ut längre: