I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

diktverket Fänrik Ståls sägner betytt för ett tiotal män födda mellan 1920- och
1960-talen, ge en inblick i skolhistoria under 1900-talet och undersöka vad
verket haft för betydelse vid fronten för krigsveteranerna. Jag hade alltså
intervjuat sammanlagt tolv män födda mellan 1911 och 1968 om Fänrik Ståls
sägner, fosterländskhet, militärtjänstgöring, krigen och synen på Finland.
Dessa sju intervjuer gav mig, likt de ovannämnda shoah-intervjuarna,
många insikter. Redan i ett tidigt skede lade jag märke till att veteranernas
berättande gärna gled över från diktverket till personliga erfarenhetsberättelser
om krigsupplevelser. Mitt intresse väcktes under arbetets gång att utvidga
intervjuprojektet till en doktorsavhandling. Jag insåg att personligt berättande
om krig var viktigt för de intervjuade männen, vilket gav mig temat för den här
avhandlingen – berättande om krig. Jag bestämde mig för att bygga ut projektet
till att handla om berättande om krig utgående från Fänrik Ståls sägner och
intervjupersonernas egna erfarenheter och upplevelser. Sålunda uteslöt jag de
fem intervjuerna med männen som var för unga för att själva ha deltagit i
kriget. Genom dessa inledande intervjuer blev också intervjusituationen i sig,
min roll i den och de känslor som väcktes i samspelet intressanta för mig. Den
allvarstyngda och högtidliga auran som jag hade uppfattat hörde till kriget
utmanades av en del av männen, och detta ledde i sin tur till att jag började
fundera på hur kriget framställs. Jag förstod att det fanns vissa särskilda
berättelser som skulle berättas och som hade berättats många gånger tidigare,
och de många personliga skildringarna av upplevelser vid eller i anslutning till
fronten kom att väcka mitt intresse för oral history. Det märks tydligt här hur
viktig intervjuperioden var för att mina frågeställningar skulle växa fram.
Jag ville ha mera material, och siktade på att också hitta kvinnor som varit
aktiva i kriget och intervjua dem. Jag hade redan tidigare intresserat mig för
lottorna, även om jag inte hade läst så mycket om dem. Ingen av mina nära
släktingar hade heller varit lotta. Däremot har jag arbetat med marthorna som
verksamhetsledare i sydvästra Finland, och jag visste att marthorna och lottorna
hade en hel del gemensamt. Martharörelsen hade till en början ett, enligt den
tsaristiska regimen, ett alltför tydligt nationalistiskt syfte när de ville kalla sin
organisation för ”Bildning i hemmet” och verka för upplysning av kvinnorna på
landet och för kvinnliga rösträtt (Martha – kvinna i tiden 1999). Steget var
därför inte särskilt långt för mig att vända mig till lottorna när jag ville utöka
mitt material.
36