I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

2 Oral history – berättande om historiska händelser
Jag använder benämningen oral history om min forskning eftersom den baseras
på intervjuer som handlar om en historisk händelse, det vill säga andra
världskriget. Jag övervägde till en början att översätta oral history till ”muntlig
historia”. I Det förflutnas röst (1980) den svenska översättningen av Paul
Thompsons bok The voice of the past (1978) har oral history översatts just så,
och denna översättning av termen återfinns också i en antologi redigerad av
Malin Thor (Thor 2006:7). I svenskspråkiga sammanhang använder man ändå
oftast termen oral history, och jag har valt att behålla denna vedertagna term.
Jag anser att termen är väl etablerad i sin engelska form, och dessutom
konnoterar den något annat än ”muntlig historia”. På finskt håll kallas oral
history för muistitietotutkimus, vilket i svensk översättning blir ”forskning om
kunskap producerad genom minnet” – minnesforskning – och inte ”suullinen
historia”, vilket skulle vara den finska benämningen för ”muntlig historia”.
Både forskningsinriktningen muistitietotutkimus och den finskspråkiga termen
har vunnit starkt genomslag inom såväl finsk folkloristisk som etnologisk
forskning, och åtskilliga avhandlingar och andra forskningsrapporter har
intresserat sig för olika frågeställningar och material inom oral history. 2
Oral history har vuxit fram efter andra världskriget på både amerikanskt och
europeiskt håll, med delvis olika vinklar. Amerikansk oral history har sin grund
i ett projekt där Stora Män skulle intervjuas. Avsikten var att dokumentera och
bevara samtida politisk och diplomatisk historia. Man tänkte sig att sådana
Stora Män inte längre skulle ha tid att föra dagbok, skriva brev och memoarer,
och därför skulle man intervjua dem så att deras berättelser om sina bedrifter
inte skulle gå om intet (Frisch 1990:8). Samtidigt växte sig också ett intresse
för arbetarklassens och kvinnornas historia fram (Grele 2007:11–12). Den
europeiska oral history-utvecklingen har skett framför allt i Skandinavien och
på de brittiska öarna. I Skandinavien kunde man bygga vidare på
folkminnesforskningen (folkloristiken), som sedan 1800-talet bedrivit mer eller
mindre systematisk materialinsamling (Thompson 1980:65). I Finland bedrevs
insamling redan så tidigt som på 1830-talet genom försorg av det nygrundande
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. I såväl Skandinavien som Tyskland hade
folkminnesforskningen ett stadigt fotfäste, skriver Thompson, och den tidiga
insamlingen och publiceringen av materialet följdes snart av ett metodstudium
2
Se exempelvis antologin Muistitietotutkimus 2006, som diskuterar frågor främst av metodologisk
art, och Kalela 2000 som diskuterar bland annat historias offentliga framställning och folklig
historia.
6