I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

marscherande beundrade de väldisciplinerade och militäriska tyska soldaterna.
Men de som värdesatte denna typ av disciplin stod inte högt i kurs bland mina
intervjupersoner, som i stället framhöll den funktionella disciplinens fördelar.
Tyskarna var fruktade ur militärt hänseende. Den burleska beskrivningen av
tyskarna som kämpaglada och starka visar just på det och på den omöjliga
uppgift som ryssarna ålade den finska armén genom att ställa dessa mot
varandra. På ett individplan blir också SS-mannen, Nazisten, i Ingegerds
berättande sinnebilden för den fruktade tysken. Tysken tillskrivs också
brutalitet genom berättandet om de offentliga avrättningarna i centrala
Köpenhamn, den brända jordens taktik under reträtten genom norra Finland och
genom att de tillfångatog finländska högre militärer och tvingade dem med sig
på flykten.
Ytterligare en bild av tysken framträdde, och det mycket tydligt och med
många exempel. Det är den mesige tysken. Mesen blir synlig genom rädslan för
fysiskt obehag. Uniformskragen skaver i nacken och kräver ett nyinsatt
sidenband och narkos efterfrågas vid en sjukvårdsåtgärd, som åtminstone
finländska soldater uthärdade. De tyske soldaterna klarade sig heller inte i
finländsk terräng, i motsats till de finländska som vant tog sig fram där och till
och med kunde dra fördelar av den. Vin dracks vid fronten, när ”riktiga män”
drack sprit – om alls något alkoholhaltigt. Genom den tillskrivna mesigheten
görs tysken som soldat löjlig och ömkansvärd. Man kan ta avstånd från
tyskarnas vapenbrödraskap genom att hävda att de enskilda soldaterna saknade
finländsk frontkompetens och egen initiativförmåga. De tyska insatserna
förminskas, och de egna förstoras genom detta. Tyskarna passar inte in i bilden
av det lilla Finland som ensamt och så tappert kämpade med den store fienden
Sovjet. Tysken krigade för att Führern befallde, inte som finnen som kämpade
för att försvara sitt hem och fosterland.
Möten med ryssen
Intervjupersonernas berättande om ryssar sträcker sig över en period från slutet
av den ryska tiden, genom självständighetssträvandena, inbördeskriget 1918 för
att nå sin kulmen under krigstiden. Berättandet om händelser i äldre tider var i
de flesta fall inte baserat på egna upplevelser, utan är återgivelser av sådant
som intervjupersonernas släktingar och vänner endera hört eller själva upplevt.
Jag kunde ha koncentrerat mig enbart på berättandet om ryssarna under kriget,
men jag har valt att även inkludera berättande om ryssarna före krigstiden
eftersom det funnits berättelser och sägner där ryssen getts snarast mytiska
proportioner (se t.ex. Herranen 1979) och som därmed tjänar som en
kontextualiserande bakgrund. En annan kontextualisering är den historiska. Jag
har här valt att infoga en kort överblick av den politiska händelseutvecklingen
277