I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

B: Så du vet då man hade vakat i två veckor då, och kom då de var främmande
med en, för då sov vi ju på nåt annat ställe då vi vakade, så då var de ju hungriga
de vägglössen som var i min säng. Så det fick man räkna med att de första
nätterna sov man inte nåt i den egna sängen för då var de nog så hungriga så då
behövde man inte sova alls. Men det var ju så där likadant då vi började vaka
också, för då man kom i en främmande säng så var det ju lika. Men sen de blev
vana med en och fick äta sig mätta så då gick det ju (S och B skrattar) (Brita IF
mgt 2003/71–74).
Enligt Brita råkade alla ut för löss. Lössen föredrog ändå vissa personer framför
andra, och en del reagerade inte på betten. Enligt Brita fanns det löss i varenda
säng på varje avdelning (Brita IF mgt 2003/71–74). Klädlössen fanns enligt
Huldén förutom i klädernas sömmar och veck gärna också i sängkläder, täcken
och madrasser. De vuxna djuren byter värd ofta och sprider sig lätt, särskilt i
trånga förhållanden där hygienen var bristfällig, vilket den ju var vid fronten
(Huldén 2006:39). Enligt Brita kom lössen med patienterna, och när dessa åkte
iväg försökte personalen avlusa sängarna. Hon berättade om hur hon och de
andra lottorna försökte dra med en bordskniv längs med bräderna i sängarna.
Det bästa sättet var enligt henne ändå att föra sängarna till sköljrummet, lyfta
upp ena änden och släppa ner sängen i golvet. När sängen slog i golvet kunde
det bli alldeles tjockt på golvet av löss som skakats ur sängen. Varifrån lössen
kom visste ingen, bara att alla som kom från fronten hade dem (Brita IF mgt
2003/71–74). De som hade blivit gipsade innan de kom till sjukhuset hann inte
alltid få nytt gips innan de kom till avdelningen. Under gipset trivdes lössen,
och patienterna led fruktansvärt av klådan de förorsakade. Margit berättade om
patienter som hade lårbensfrakturer, och var gipsade från bröstet ända ner till
foten. De hade legat i flera dygn på sjuktåget, och blivit omskötta av sjuktågets
personal och fått mat och vatten. Hygienen var inte så bra på tågen 91 , så
patienterna var ordentligt smutsiga när de kom fram till krigssjukhuset i
Jakobstad, långt från fronten. Margit berättade att ”när man klippte upp de där
gipsen så var det ju fullt med vägglöss och var och blod och luktade illa”
(Margit IF mgt 2003/55–57).
91
I järnvägsvagnarna bytte, enligt Huldén, ohyran värdar eftersom vagnarna hela tiden fick nya
passagerare, som fört med sig egna parasiter. Enligt henne lämnade knappast någon soldat en
järnvägsvagn utan ohyra (Huldén 2006:11).
204