I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

som visade sig passa. Männens kläder var mera praktiska och anpassade efter
omständigheterna. Vargskinnspälsen och långbyxorna gjorde att Brita inte frös
på sin post. Samtidigt verkar det vara viktigt att hålla kvar vissa kvinnliga
markörer, vilket i det här fallet utgjordes av monoskorna och sockorna med de
vackert prydda skaften. Måhända var steget då ännu för stort för att helt ställa
sig i männens skor – både bokstavligt och bildligt, även om de hade varit mera
ändamålsenliga.
Även männen berättade om att de led av kylan. Viktor berättade om en gång
då han och hans kamrater hade blivit inringade och hur han då förfrös sina
fötter:
202
V: Det var varmt, eller töväder på dagarna och så på nätterna så blev det 15, 20
graders köld. Och därifrån kom vi inte och vi hade ingen mat, vi åt snö (V
skrattar) snö de här dygnen och då förfrös jag mina fötter. Och jag var inte
ensam, vi var flera andra. Det finns tre av oss kvar ännu som har samma
fotbesvär (Viktor IF mgt 2003/39–42).
Enligt läkarna skulle besvären tillta med åren, och Viktor berättade att han varje
natt låg vaken länge på grund av sina fotsulor. Han hade prövat många olika
slags behandlingar, men inga hjälpte eftersom nerverna var förstörda. I det
Viktor berättade ovan bjuder kriget männen snö att äta och pressar deras
kroppar över gränsen för vad den mänskliga kroppen tål. Viktor berättade också
om att han trodde han skulle frysa ihjäl då han var på väg tillbaka till fronten
efter en sjukpermission och var på en uppsamlingsplats utanför Jyväskylä. Det
var trettio grader kallt ute, och fyra hundra soldater skulle övernatta i ett
gammalt samlingshus. De eldade så mycket det gick för att hålla värmen uppe,
och så började det brinna i taket på natten. Alla försökte ta sig ut på en gång,
berättade Viktor, och man försökte få med sig så mycket som möjligt av sin
packning. Viktor beskrev hur de drevs ut att marschera fyra, fem kilometer till
en stängd och iskall skola, där de visserligen fick eld i kakelugnarna men inte
hann få upp någon kännbar värme förrän det var dags att ge sig av igen (Viktor
IF mgt 2003/39–42). Kölden var en reell fiende i krig, och även i fred. Det
framgår av den rikliga förekomsten av vädertydor om kommande vintrar (se
exempelvis Finlands svenska folkdiktning 1955).