I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

när de återvände utan hår, sändes de troligen som ytterligare bestraffning
”tyvärr i främsta linjen och då var de, jag förstår nog dem, om de blev nästan
paralyserade” (David IF mgt 2003/43–44).
Viktor sade att de väldigt fort fick lära sig att alla människor är olika, att
alla handlar olika i svåra situationer. Han berättade att en del kunde ”handla
kallt och rationellt”, medan andra inte kunde det. Enligt honom kunde de på ett
sätt acceptera dem som flydde undan, ”även om det innerst inne kanske kändes
som ett svek”. Han trodde att det kanske var så att en del kunde stålsätta sig och
handla rationellt i sådana situationer där andra inte visste vad de skulle ta sig
till (Viktor IF mgt 2003/39–42). Johannes var inne på samma linje:
J: Att en del gör sitt arbete sämre och andra bättre och en del mitt emellan är ju
naturligt, och så är det ju i alla arméer, i alla arméer i andra världskriget i alla
länders arméer. Några var effektiva, andra ville komma undan, det fanns till och
med desertörer också i vårt regemente, fyra stycken. Och vi som låg ute vid
linjen vi visste nog om det där, men vi fördömde det egentligen inte, och vi
tyckte inte att de skulle straffas, eftersom om de hade varit med hos oss i strid så
hade de varit opålitliga och man måste ju lita på en kamrat i strid. Så det var
bättre att vara av med dem än att ha dem kvar. Och dessutom så tror jag ganska
många av soldaterna i min stödjepunkt menade att människor måste få
bestämma om de vill vara med eller inte (Johannes IF mgt 2004/45).
Johannes verkar ha en praktisk hållning: man måste kunna lita på en
stridskamrat. En kamrat i strid anförtror man sitt eget liv, och om kamraten är
opålitlig är han farlig för andra och därför bättre någon annanstans än vid
fronten. En kamrat kan inte vara oberäknelig och instabil. Att ändå lyda en
sådan order som att arkebusera dem som flydde undan var inte en självklarhet.
Johannes berättade om sin gode vän som var kompanichef, och fick order av
sin bataljonschef att arkebusera ett antal desertörer 78 . Denne vän vägrade
organisera en exekutionspluton som skulle verkställa domen eftersom han inte
gick med på att skjuta ihjäl finländska soldater. Då han i sin tur vägrade lyda
order skulle han själv arkebuseras, men bataljonskommendören hann, som
Johannes uttryckte det, ”lyckligtvis” stupa innan arkebuseringen verkställdes
(Johannes IF mgt 2004/45). Här återfinns bilden av ”soldaten som vägrade
döda”, en bild som enligt Anne Heimo visar en föreställning om människans
godhet och att det finns individer som är beredda på att göra det som är rätt ur
en moralisk synvinkel (Heimo 2009:14).
78
De som planerade att desertera dömdes till arkebusering. Under sommaren 1944 stiftades lagar
som gjorde det möjligt att utdöma dödsstraff för fanflykt. Omkring femtio soldater arkebuserades
för upprepad fanflykt och ytterligare ett tiotal avrättades på grund av andra allvarliga lydnadsbrott
(Meinander 1999:258; se även Lindstedt 1999:201–203).
190