I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

snöbollsmetoden eller nätverksprincipen, vilket innebar att hon utgick ifrån en
nyckelperson, som sedan ledde henne vidare till dennas sociala nätverk
(Johansson 2005:264). Min snöboll sattes i rullning genom ett femtontal
kvinnor i 70-årsåldern som var närvarande på ett marthamöte i maj 2003, och
de började genast diskutera med varandra vem jag kunde ta kontakt med. Vid
detta tillfälle fick jag namnuppgifter till fyra av mina intervjupersoner som jag
kallar för Anders, Viktor, David och Axel. För mig var dessa personer okända
förutom Axel som jag kände till namnet.
Jag ringde upp de fyra männen, presenterade mig och berättade att jag
arbetade med ett projekt där jag i första hand skulle intervjua krigsveteraner
särskilt om deras förhållande till Fänrik Ståls sägner. Jag berättade att
kvinnorna i Jakobstads marthaförening hade rekommenderat dem för mig. Jag
bad att få träffa dem och prata med dem om deras upplevelser vid fronten under
andra världskriget och detta diktverk. De var alla villiga att berätta. Någon sade
sig ha en hel del att berätta och någon annan att han inte visste så mycket om
dikterna. Jag försäkrade dem alla om att det hur som helst skulle bli intressant
att träffas och vi kom överens om en tidpunkt för intervjuerna till veckan efter.
Anders, Viktor och David träffade jag under samma vecka och Axel den därpå
följande veckan.
Den allra första intervjun som Sarah Forssell och Anita Marcus gjorde när
de ägnade sig åt så kallade shoah-intervjuer med överlevande från förintelsen
under andra världskriget kom enligt dem att fungera som en referens i deras
fortsatta intervjuer i och med att de med den fick höra den första personliga
berättelsen från ett koncentrationsläger (Forssell & Marcus 2002:69 [online]).
Jag delar deras upplevelse av vikten av den första intervjun, men vill också
tillmäta varje intervju betydelse som underlag för en fortsatt allt vidare
förståelse av innehållet i det material man håller på att skapa. Ju mer man hör
berättas desto mer lär man sig. Och åtminstone mitt förhållningssätt
förändrades gradvis vartefter jag lärde mig mer och jag kände mig alltmer säker
i min roll som intervjuare. Därför finner jag det relevant att redogöra för
kronologin i fältarbetet, eftersom jag har kommit att se ordningen som
intervjuerna är gjorda i som mycket betydelsefull för såväl intervjuernas
innehåll som min egen läroprocess. 7
Den första intervjun gjordes med Anders i maj 2003. Anders tjänstgjorde som
soldat under fortsättningskriget. Han var född 1923 och hade under sitt
7 Jag kommer däremot inte att låta intervjuernas kronologi avspegla sig i den övriga
avhandlingstexten, även om detta kunde ha varit en möjlighet (jfr Nylund Skog 2003).
29