I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

sjuksköterskeutbildningen i Åbo undersöktes av en av professorerna där och
var orolig för att hon inte skulle klara kontrollen. Tilde ville bli sjuksköterska,
men kunde inte antas till utbildningen på grund av att hon som barn hade haft
tuberkulos (Dagny IF mgt 2004/46–47; Tilde IF mgt 2004/42–43). Också
lottorna skulle hälsogranskas före kommenderingen (Lukkarinen 1981:218).
Lisa som ville ut till fronten för att arbeta som provianteringslotta berättade om
att lottorna blev granskade av en läkare ”precis som pojkarna då de far i
militären” (Lisa IF mgt 2004/40–41).
L: Så jag minns, jag iddes inte ta bort linnet, då sa han: ”Skjortan bort!”, sa
läkaren (L skrattar) Och då han fick mig färdigt granskad så slog han med hela
handflatan på ryggen och så sa han: ”Axelbred och stark, och ovanligt friska
tänder. Ni får gå!” (S skrattar) (Lisa IF mgt 2004/40–41).
Lisa jämförde sig med beväringarna, som också granskades. Den granskande
läkaren bedömde hennes kropp som tjänstduglig i och med att han
klassificerade den som ”axelbred och stark”, egenskaper som ofta uppfattas
som manliga, men som också kunde gälla åtminstone den österbottniska
kvinnan. Enligt Ann-Catrin Östman tillskrevs styrka inte enbart österbottniska
män, utan också österbottniska kvinnor beskrevs som kroppsligt starka i de
tidningstexter hon studerat. Att kvinnorna var grovt byggda sågs som ett
resultat av deras myckna arbete. Den österbottniska kvinnans kroppsstyrka och
arbetsförmåga sågs som positiv, även om det framför allt var uthållighet som
krävdes av henne (Östman 2000:120, 138, 175). Att Lisas tänder också
granskades och sågs som ”ovanligt friska” leder tankarna till en besiktning av
en häst, liksom även den smäll i ryggen som läkaren utdelade.
Den friska, sunda och starka kroppen var ett ideal inom de fosterländska
organisationerna Lotta Svärd och skyddskårerna, vilket syns bland annat genom
det stora intresset för olika former av idrott och tävlingar. Intresset för
skidåkning var särskilt utbrett (Finlands skyddskårer 1935:19). Sin egen friska
och starka kropp verkar inte vara något mina intervjupersoner hade funderat på
under kriget, eller åtminstone pratade de inte om den i intervjusituationen. Att
kroppen ändå är mycket viktig, och att den fungerade både som redskap och
hinder för det fosterländska värvet märks genom kroppens utsatthet under
kriget. Det är ens egen kropp som satte gränser för vad man klarade av (jfr
Ahlbäck 2006:143 [online]).
I följande avsnitt berättar intervjupersonerna om olika typer av strapatser de
fick ta sig igenom under kriget.
197