I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

132
zinktvättfat som man radade ut på bänkar på morgon för dem som kunde gå upp
och tvätta sig. Annars förde man fatet till sängen och hjälpte dem tvätta eller
tvättade dem. Och så kom maten. Det var dejourer som skötte om att soppan
kom i stora såna mjölktånkor, som man delade ut då när det var mat (Tilde IF
mgt 2003/42–43).
Annars tyckte hon att det arbete som föll på sanitetslottorna var det samma på
båda ställen, det vill säga ”att bädda och vårda och sköta förband och saker”.
Förutom sårade skötte de på både Östanlid och fältsjukhuset också om patienter
med olika sjukdomar. Också fältsjukhusen hade avdelningar med olika typer av
patienter, så att exempelvis de svårast sårade fanns på en avdelning för sig.
Under ställningskriget kom det inte sårade hela tiden, utan då var det mera
frågan om att vårda patienter med olika sjukdomar. Men så fort det var strider
kom det sårade till fältsjukhuset, och där fick de stanna så länge tills de kunde
skickas till ett krigssjukhus någonstans i Finland (Tilde IF mgt 2003/42–43).
De vårdbehövande krävde tillsyn oberoende av klockslag, och om nätterna
vakade både lottor och sjuksköterskor. De flesta av kvinnorna jag intervjuat
berättade om att de hade vakat och om sina upplevelser i anslutning till
vakandet. Alice berättade att vakturen – nattskiftet – började klockan sju på
kvällen och fortsatte till klockan sju på morgonen. Hon berättade att de var två
eller tre som vakade samtidigt. På morgon fick de frukost på sjukhuset, och på
dagen sov de i ett särskilt rum som hade rullgardiner så att det var mörkt där
även på dagen. ”Och så sov vi då, så länge vi nu sov, och så fick vi fara och äta
på dagen, så i arbete igen på kvällen”, berättade Alice (Alice IF mgt 2003/67–
68). Nattskiftena för lottorna varade i två veckor, och på dessa följde ett par
dagars ledighet. I sjuksköterskeskolan hade de två slags nattskift: den ena var
12 nätter och den andra 24 nätter i ett kör. Oftast kom sjuktågen till
krigssjukhusen på nätterna, och särskilt då behövdes det personal på natten,
berättade Margit (Margit IF mgt 2003/55–57).
Fosterlandet Finland
Flera av mina intervjupersoner berättade om att de som barn varit med sina
föräldrar och äldre syskon i deras lotta- eller skyddskårsarbete, och hjälpt till
med det de kunde göra. De hade gått i folkskolan och läst Fänrik Ståls sägner
för lärare som själva varit skyddskårsofficerare eller till och med hade varit ute
i kriget 1918 på den vita sidan, och sålunda fått en mytisk tolkning av den
finländska krigaren (jfr Jokinen 2006). De hade så fort åldern tillät skrivit in sig
i respektive lokalföreningar och skolades som unga pojkar och flickor in i
verksamheten: pojkarna genom träning för ödemarkskrig och flickorna genom
matlagning, sömnad och sjukvårdskurser. Familjebakgrunden var i många fall