I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

finska”. Jag tänkte mig att det var lättare att ha hand om patienter med vilka
man kan prata, och undrade varför Gun tyckte som hon gjorde.
G: Nå, jag vet inte. Men som då jag var i bastu med dem också, så tyckte jag att,
enda gången i mitt liv som jag tyckte det var bra att jag inte kunde nån finska (S
och G skrattar) För vet du, det var nog skoj och skämt och skratt hela tiden.
S: Ja, ja.
G: Man kände sig lite så där som att det var åt mig som de skulle ha skrattat men
att det var ju nog förstås, men det var nog säkert det också tillika det. En hade ett
sår här (mm) [Visar på ljumsken] och så satt han ju så här förstås. [bredbent]
Och det där glömmer jag aldrig. Då var det nog liv i luckan (Gun IF mgt
2003/69–70).
Gun refererade till en händelse som hon berättat om lite tidigare under
intervjun, och som finns återgiven ovan. Enligt Gun var det bättre att inte veta
vad som sades i den för henne så besvärande situationen att som 17-årig flicka
bli tvungen att vistas i ett omklädningsrum med en hel busslast ynglingar.
Anledningen till hennes vistelse i rummet var rent professionell, men av allt att
döma väckte hennes närvaro där andra tankar hos pojkarna. Då blev språket,
eller framför allt brist på språk, ett skyddsrum att dra sig tillbaka till.
I ett av avsnitten ovan berättade Lisa om hur det var på Hangöfronten när
många hundra män från olika håll och med olika uppgifter var samlade på ett
och samma ställe och skulle utspisas samtidigt. Karlarna där visste att Lisa inte
behärskade finska, men hon var inte den som lät sig nedslås av det utan visste
ändå att ge svar på tal, utan att kunna språket.
L: Vi kunde ha sås med kött i, för först när jag kom dit, om vi tar det lite
humoristiskt så var det en som lyfte upp en köttbit på gaffeln och så sa han
”Ihahaha!”, men jag fiskade upp en köttbit i ämbaret och lyfte upp den och så sa
jag ”Mööö!” (S och L skrattar) Ser du, de visste att jag inte kunde finska (S och
L skrattar) Det blev ett sånt liv i hela matsalen (S skrattar) (Lisa IF mgt
2004/40–41).
Händelsen som Lisa berättade om var rätt komisk i sin enkelhet att genom
ljudhärmande uttryck förklara vad maten bestod av. Både det Gun berättade om
och det Lisa framförde ackompanjeras av skratt. I Guns fall visste hon inte
riktigt om de finska soldaterna skrattade åt henne, och hon förstod inte vad de
sade, vilket hon i och för sig tyckte var lika så bra. Lisa å sin sida framkallar
skratt genom att snabbt finna sig till rätta i situationen och ge tillbaka med
samma mynt, utan att heller kunna språket.
251