I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

[online]). Genom att visa att man kan behärska rädslan, tåla smärta och trotsa
faran har man tillerkänts status som ”en riktig man” (Ahlbäck 2006:186, 190–
191 [online]). Intervjun med Anders var den första jag gjorde inom projektet,
och jag frågade om det fanns sådana som svek kamraterna och vad de då
gjorde. Han sade att ”de for bort”. Jag frågade om de deserterade, men det var
inte det de gjorde enligt Anders, utan ”de kunde hålla sig undan bara de där
värsta stunderna”, och återvända till kompaniet när striderna var över. Att
någon ”far bort och sviker” gör att gruppen inte hålls ihop (Anders IF mgt
2003/37–38). Jag frågade Anders varför han trodde att det fanns sådana som
flydde undan striderna, och han menade att det kunde bero på svaga nerver eller
att de var rädda för att inte klara sig med livet i behåll. Enligt honom fanns det
sådana som sökte sig undan en gång, men att de senare klarade sig bra i
fortsättningen. Det fanns också sådana som for undan för jämnan, och de som
aldrig kom tillbaka utan for över till Sverige. ”Det var ju svikare det”, tyckte
Anders, och han ansåg att ”de var nog de sämsta kamrater som fanns” (Anders
IF mgt 2003/37–38). De män som flydde till Sverige blir här i Anders ordalag
de sämsta tänkbara kamrater och riktiga svikare. De är inga ”riktiga män” och
definitivt inga hjältar, enligt hans förmenande.
I intervjun som följde insåg jag att detta var ett laddat ämne för många.
Viktor frågade mig om jag visste vad ”laikkare” var för något, och han
förklarade att det var sådana som flydde undan striderna. Jag hade inte hört
ordet nämnas tidigare, men enligt Viktor var det ett vanligt uttryck.
186
V: Men från våra svenska österbottniska kompanier så hände det att när striden
blev het, så smet de, försvann de, flydde de helt enkelt. Lämnade allt. Lämnade
kamraterna och det där, det är ju svårt att, och man ska ju inte döma egentligen,
för vi människor är ju så olika. En del klarar en uppgift och andra klarar den
inte. Och vi såg ju också fall där de helt enkelt kollapsade helt och hållet på plats
och kunde bli sittande mitt i elden och göra nånting. Då var de sjuka, då måste
de bort. Då måste man få bort dem så fort som möjligt. Men laikkare var helt
enkelt såna som sprang undan när striden blev allvar. Och såna såg vi ju bra
många och det blev väl bra många också. Också svenska pojkar, men framför
allt finnar då vid Viborg under slutstriden. Och det där hade vi väl inte så, tyckte
vi väl inte så bra om för att vi höll ihop på det sättet att ingen lämnade den andra
i sticket. Men det förekom ju som sagt där det var mera blandat manskap från
olika håll (Viktor IF mgt 2003/39–42).
Här talade Viktor om två olika typer av flykt, som var delvis annorlunda än
Anders: i det ena fallet handlade det om ett chocktillstånd där soldaten i fråga