I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

302
S: Så ni såg dem som ryska armén.
A: Ja. Ja, ja. Det är klart det. Så personligt hade vi ju inte nåt emot dem (S: nej,
nej) Nä. Det var ju det (...)
S: Det går väl inte (...)
A: Det är ju det underliga i kriget det (Anders IF mgt 2003/37–38).
De enskilda soldaterna sågs, enligt Anders, inte direkt som en fiende, eftersom
finländarna och ryssarna inte kände varandra och därför inte kunde ha något
personligt förhållande till varandra. Anders upplevde att de finländska
soldaterna hade fått i uppgift att hålla tillbaka ryssarna, som i och med detta
blev en kollektiv fiende. Denna fiende manifesterades inte i den enskilde
soldaten, vilket kan tyckas förvånande. Enligt Anders var den egentliga fienden
Sovjets ledning, som använde sin armé mot finländarna. Anders uttryck ”det
var ju armén vi tog emot” indikerar en abstrahering av krigandet. ”Att ta emot”
ser jag som en litotes, en förmildrande omskrivning för all den blodiga aktivitet
som försiggick vid stridsfronten, och armén utgörs samtidigt av en enda stor
massa anonyma och ansiktslösa soldater (jfr Kivimäki 2006). Den enskilde
soldaten är inte en personlig fiende, men eftersom han tillhör den ryska armén
blir han en del av den kollektiva fienden. Det är troligen lättare på ett
tankemässigt plan att strida mot den ryska armén än att skjuta den enskilde
soldaten. Även Vilhelm använder sig av förmildrande uttryck när det är tal om
att kriga. Han sade att ryssarna började ”trycka på”, att ”det blev lite knapert
där”, att ”ryssarna sen kom igenom” eller att ”ryssarna bröt sig igenom”.
Uttrycket ”att köra bort” använde han flitigt både som något finnarna och
ryssarna gjorde. Ett uttryck som ”så blev det strider när ryssarna körde bort oss
och så sprattlade vi ju emot lite där” blir på något sätt dubbelt förmildrande
både med hjälp av uttrycket ”körde bort” och med metaforen ”sprattlade emot”
som ger en komisk effekt (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Samtidigt som de
litotetiska uttrycken omskriver och förmildrar, förstärker användningen av dem
också det fruktansvärda i situationerna.
Anna blev ständigt påmind om den ryska arméns idoga aktiviteter både för
att hon kunde höra ljudet av bomberna och flyget, och av att de fick ta emot en
oerhörd mängd sårade soldater. Krigssjukhuset där hon arbetade låg endast 15–
20 kilometer från fronten. En konstant oro för att ryssarna skulle tränga igenom
vid avsnittet där hon befann sig låg i luften, och hon berättade också att de en
gång fått order om att packa sina ryggsäckar för den händelse att de skulle bli
tvungna att ge sig iväg och lämna allt de hade för att rädda livet. Den gången
behövde de inte fly eftersom den finska armén lyckades hålla ryssarna stången
(Anna IF mgt 2003/58–59). Vilhelm hörde under vinterkriget till det
svenskspråkiga regementet IR 9, som stationerades på Karelska näset och var