I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

gunstlingar som kunde få vara med. Inte ens assistentsköterskan fick vara med
(Dagny IF mgt 2004/46–47).
Dagny trodde att eleverna som denna avdelningssköterska utsåg till sina
gunstlingar oftast blev det på grund av språket, det vill säga finskan.
Avdelningssköterskorna gav också betyg åt eleverna efter deras en till två
månader långa praktikperiod. Betyget bestod av en lista med 52 uppräknade
egenskaper, och avdelningssköterskorna streckade under med blå penna om
eleven hade varit duktig och med röd penna om elevens arbete varit speciellt
dåligt. Dagny berättade att hon inte fick ett enda blått streck på den
avdelningen, bara röda (Dagny IF mgt 2004/46–47). Regelrätt mobbning, så
kallad pimsning, förekom under sjuksköterskeutbildningen, berättade Ingegerd,
som själv hade upplevt det både av de andra eleverna och från lärarhåll, något
som också verkar ha att göra med Ingegerds språktillhörighet. Bland annat hade
hon fått veta att en kurs på ett kursmöte beslutat sig för att mobba henne var än
de träffade på henne, för det var några som tyckte Ingegerd verkade vara så
”uppinissanen”, uppstudsig. Ingegerd tänkte i efterhand att det berodde på att
hon ”var alldeles för nätt och alldeles för glad och alldeles för frispråkig”, men
hon tyckte att det säkert var ”en hemskt bra uppfostran” för henne eftersom hon
blev härdad av det. Ingegerd hade bestämt att hon inte skulle hoppa av kursen.
Det var ändå nära att hon hade fått sluta sin utbildning eftersom hon fick ett så
osedvanligt dåligt betyg från en av avdelningarna hon praktiserade på. En
kurskamrat frågade henne om hon inte visste att det var ”Pikku helvetti” 44 hon
kommit till, och enligt Ingegerd var det just ett litet helvete det var. Ingegerd
berättade att hon hade blivit mobbad på tre olika avdelningar under sin tid som
sjuksköterskeelev i Helsingfors. En av hennes kurskamrater avbröt sina studier
på grund av att hon blev så hårt åtgången av en av avdelningssköterskorna.
Ingegerd säger själv att hon säkert blev härdad där, och beslutade sig för att
”ingen kastar ut mig från det jag tänker bli” (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Anledningen till detta bemötande kunde enligt både Dagny och Ingegerd delvis
sökas i deras svenskspråkiga bakgrund. Ibland präglades mötena av
samförstånd, gemenskap och en känsla av att arbeta för ett gemensamt mål,
ibland bestod mötena av översitteri, orättvisor och konfrontationer.
I många fall gick det dock utmärkt att samarbeta med sjuksköterskorna.
Alice arbetade på krigssjukhuset i Östensö och på Östanlids sanatorium där
kontakten enligt henne mellan sjuksköterskorna och lottorna var mycket god,
och det rådde ”en anda där som var jämn över hela linjen, tyckte jag
åtminstone”. Hon tyckte också att det fanns skillnader mellan sjuksköterskorna,
44 ”Lilla helvetet”.
145