I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

två sjuksköterskeeleverna kom tillbaka till avdelningen kunde Brita inte minnas
vad medicinen hette. Hon berättade att sjuksköterskeeleverna försökte gissa på
alla möjliga bedövningsmedel som de som snart färdiga sjuksköterskor hade
använt i skolan i Helsingfors i samband med gipsningar, men inget var det som
doktor Öhman hade ordinerat. Den ena av eleverna var doktor Öhmans dotter,
och hon sade till Brita att det hela egentligen var hennes och den andra elevens
fel eftersom de inte borde ha gått från avdelningen samtidigt och lämnat Brita
ensam där då de visste hur körigt det brukade vara efter maten. Hon sade att
hon skulle gå och fråga sin far så att det säkert blev rätt. Brita berättade att hon
kände sig lite spänd och förväntade sig en uppläxning av doktor Öhman när han
kom till avdelningen följande dag, men han bara tittade på henne över
glasögonen som vanligt och log mot henne.
156
B: Han hade ju glasögonen nere på näsan och så tittade han på mig, och så log
han. Och det glömmer inte jag nå (S och B skrattar) För han såg ju situationen.
Så det är inte något under om jag tycker att han var alla tiders, för han var inte så
där. Men skulle det där ha varit översköterskan, till exempel, så skulle jag ha fått
en sån uppläxning så jag hade fått veta av det hela tiden (…) Så en sån där
skillnad kan det vara (...) på folk och folk (Brita IF mgt 2003/71–74).
I exemplet ovan visade doktor Öhman sitt förtroende för Brita genom att ge
henne en uppgift som egentligen hörde till den mer utbildade personalens
område. På grund av yttre omständigheter – det myckna arbetet på avdelningen
– klarade Brita dessvärre inte av att genomföra uppdraget, och hon förväntade
sig en uppläxning trots att den ena sköterskeeleven var villig att ta på sig
skulden för det inträffade. Tillrättavisningen uteblev dock, och i stället
belönades Brita med ett vänligt leende av läkaren som enligt henne hade sett
hur svårt det hade varit för henne att utföra uppgiften. Hon kontrasterar läkaren
mot översköterskan, som enligt Britas berättande, aldrig försummade ett
tillfälle att anmärka på Brita. Här syns den jämlikhetsskapande gemenskapen
igen i berättandet om doktor Öhman, men också hos Öhmans dotter,
sjuksköterskeeleven som studerat i huvudstaden, som var villig att bära sin del
av skulden och som såg till att slutföra uppdraget så att patienten fick rätt
medicin.
Öhman visade Brita sitt förtroende inför alla sjuksköterskor också under
ronden:
Och så hade vi just den här, hon som jag sa var från Uleåborg, den där
sköterskan. Hon var en sån där som var klen (…) Så hon skulle ju, doktor
Öhman sa då han kom på rond att vi ska klippa upp det där gipset. Och hon
började klippa, för det fanns en särskild gipssax som är stor (…) Och hon orkade