I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

vid det och brukade patrullera i närheten, och då var det bara att springa undan,
berättade David. Också på sjukhuset kunde tyskarna råka illa ut. David
berättade om en tysk löjtnant som skulle opereras för blindtarmen. En del
finska soldater tyckte att också han förtjänade en ordentlig omgång. Han fick en
vakt utanför dörren och blev utskriven ganska fort, minns David (David IF mgt
2003/43–44). Axel var inte riktigt glad över att de tyska soldaterna kom till
Finland. Också han berättade att det brukade kunna bli gräl med dem. Jag
frågade varför de inte tyckte om de tyska soldaterna, och Axel svarade: ”Ja, det
är svårt att säga. Jå (...) De for iväg med kvinnfolket vårt. Det var det mesta
som det var gräl om” (Axel IF mgt 2003/45–47). Jag trodde grälen skulle
handla om ideologiska spörsmål, men det var alltså frågan om något så konkret
som att de utländska soldaterna attraherade traktens kvinnor. Enligt Haavio-
Mannila kunde de kulturella skillnaderna mellan länderna, och fördomarna som
de tyska och finländska soldaterna hade mot varandra leda till våldsamheter.
Enligt henne var de vanligaste orsakerna till slagsmål brännvin och kvinnor
(Haavio-Mannila 1993:284). De kvinnor som förälskade sig i någon tysk
militär sågs inte med blida ögon (se Junila 2006; Heiskanen 2006). Enligt
Haavio-Mannila upplevde de finländska kvinnorna att de tyska männen
uppförde sig bättre än de finländska männen, och att de därför verkade mera
tilldragande på kvinnorna (Haavio-Mannila 1993:323). Enligt Kinnunen var de
tyska soldaterna i sexuell mening ”andra” trots det politiska och militära
vapenbrödraskapet. De var rivaler till soldaterna vid fronten. Under
ställningskriget spreds rykten vid fronten om kvinnornas på hemmafronten
intresse för tyska soldater (Kinnunen 2006:138, 141. Se också Meinander
1999:236; Pipping 147:174). Det kändes som att Axel inte ville prata mera om
saken, så jag lät bli att ställa ytterligare frågor.
Ingegerd hade läst tyska i skolan och klarade sig relativt bra med de
kunskaper hon hade inhämtat där när hon skulle ha hand om tyskspråkiga
patienter. Det är också bara hon som berättade om vården av tysktalande
patienter, bland annat på sjukhuset i Värtsilä. Ingegerd berättade att hon hade
skrivit i sin dagbok att hon beslutat sig för att inte bry sig ett enda dugg om
tyskarna, men när hon väl träffade några på sjukhuset kunde hon konstatera att
de trots allt också var människor. Hon betonade dock att hon inte på något vis
var insmickrande i sin förhållning till dem. På sjukhuset blev hon bekant med
två äldre tyskar. Som nattsköterska hade hon mera tid för patienterna och när de
märkte att hon kunde prata med dem blev de mycket glada för det. Ingegerd
berättade att det var med dem som hon övade upp sin skoltyska eftersom de
stannade länge på sjukhuset. Ingegerd berättade att vårdpersonalen på hennes
avdelning fick ta hand om Engelbrektdivisionens tyska pojkar när hon först
266