I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

var en symboliskt viktig markör för hans omsorger, liksom möjligheten att
välja att inte utföra ett uppdrag. Enligt Johannes förstod patrullmännen att
Marttinen ville bygga upp effektiviteten och försvarsviljan i regementet genom
att via den framgångsrika patrullverksamheten visa för dem som inte deltog i
patrullerna att de inte var sämre än motståndarna. Samtidigt skulle fienden
”förstå att vi var effektiva, alltså vi skulle injaga respekt hos motståndarna”
(Johannes IF mgt 2004/45). Liksom hos Brita när hon berättade om doktor
Öhman ser man här den variant av auktoritetsberättelse som saknar
konfrontation, men visar hur berättaren behandlas som en jämlike eftersom han
förtjänat uppskattning. Marttinen förvandlades av de österbottniska soldaterna
till en ledare som de själva kunde acceptera. Han framstår i mångt och mycket
som den idealiske officeren som förhåller sig jämlikt till dem som förtjänar det.
När jag gjorde intervjuerna med männen frågade jag hur de hade upplevt
sina överordnade. I själva intervjusituationen ville jag egentligen få dem att dra
paralleller till officerarna i Fänriks Ståls sägner, och av den anledningen finns
det också relativt många hänvisningar till diktverkets personer i mitt material.
För mig var det också ett sätt att försöka uppnå den ovan nämnda
tankekontakten med dem jag intervjuade: om jag kände till exempelvis
dikternas löjtnant Zidén, general von Döbeln eller soldat Duva, och då
intervjupersonerna kände till dessa – i de flesta fall förstås bättre än jag – hade
vi i alla fall något slags gemensam grund att utgå ifrån. När Viktor då berättade
om sina befäl, jämförde han dem med figurerna i Fänrik Ståls sägner. Han
berättade att de hade officerare ”som härjade och skrek förstås, de finns också i
Fänrik Stål. Men vi hade också officerare då som var balanserade och som gick
i spetsen”, exempelvis som löjtnant Zidén. Ingegerd berättade att hennes man
nästan inte blivit antagen till reservofficersskolan och att han där inte hade så
fina betyg. Hon menade dock att han påminde om löjtnant Zidén och att han
”var den rätta sortens kille i ett krig”. Han var mycket omtyckt av sina mannar
eftersom han föregick med eget exempel och inte krävde formell disciplin. ”Det
var ju så man skulle vara”, tyckte hon, och berättade att hon hade en kusin som
var yrkesmilitär och som däremot krävde detta, med allt vad det innebar av att
stå i ställning och göra honnör, och han var inte omtyckt av mannarna. Enligt
henne var det inte de som hade det rätta krigarvirket i sig (Ingegerd IF mgt
2003/60–64). Enligt Pipping betydde en befälhavares personliga mod mycket
för hans auktoritet. ”Auktoriteten måste bygga på den respekt som personligt
mod, praktiskt omdöme, omsorg om mannarna och hänsyn för deras åsikter
framkallade” (Pipping 1947:162).
Samtidigt som officerarna skulle hålla ett visst avstånd mellan sig och
manskapet, skulle det gå att tala med dem som med vem som helst, ansåg
162