I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Ingegerd gav en sjuksköterskas syn på krigets ständiga skärmytslingar när
hon berättade om hur det var när hon tillsammans med en kamrat sändes som
ny personal till ett fältsjukhus inrymt i en rysk skogshuggarbarack vid
Seesjärvistranden. Personalen där var alldeles utarbetad eftersom sårade
soldater hade kommit i en till synes aldrig sinande ström, och det hade varit
riktigt så kallad ruuhka, stockning.
I: Och de hade Suulahti, som var det där stället som finnarna ville ha och
ryssarna ville ha, så det, ideligen var det strid om det. Och varje gång finnarna
hade lyckats ta det, så var det ruuhka. Och varje gång ryssarna hade lyckats ta
det igen, så var det igen ruuhka (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Den bild Ingegerd målar upp är som en dragkamp mellan de finländska och de
ryska trupperna. Det var hela tiden strid om samma plats, och ibland lyckades
finländarna ta den, ibland ryssarna. Men efter varje slag, oberoende av om det
var finländarna eller ryssarna som vann, överhopades fältsjukhuset med sårade
som krävde omvårdnad.
Den övermäktiga fienden
Man hör ett ständigt muller av ryssarnas kanoner i intervjupersonernas
berättande, men det är i berättandet om storanfallet på Karelska näset i juni
1944 som mullret ökar i styrka. Enligt Erik Appel var armén som skulle komma
att anfalla Finland en helt annan motståndare än den var under vinterkriget och
anfallsskedet. Flyg, artilleri, pansar och infanteri hade samordnats och utgjorde
en ”förkrossande övermakt” (Appel 2001:15). Sovjet hade 26 divisioner och 20
pansarbrigader att sätta mot det finska försvarets 6 (senare 9) divisioner och 2
(senare 4) brigader. Utöver detta hade ryssarna över tusen stridsplan och
omkring 200 kanoner per frontkilometer. Med tanke på detta numerära överläge
kunde resultatet enligt Meinander endast bli förlust för Finland. Avsikten med
detta massiva pådrag var enligt honom inte att invadera hela Finland, utan att
avvärja hotet mot Leningrad innan ryssarna riktade in sig för fälttåg mot
Centraleuropa. Med hjälp av storanfallet på Näset och offensiven över
Östkarelen flyttade ryssarna frontlinjen så nära Finland att ett tillräckligt hot
mot landets viktigaste befolkningscentra uppstod. Den avsedda effekten av
detta var att få Finland att godkänna de hårda fredsvillkoren (Meinander
1999:257–258).
Inför det kommande storanfallet flyttades bland andra IR 13 och IR 61 till
näset från sina tidigare kommenderingsorter. Dagny och Vilhelm berättade om
reträtten, eller flykten om man så vill, från ställningarna långt inne i Ryssland i
juni 1944. Dagnys berättelse om den långa flykten från Aunus återfinns ovan i
307