I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

örjade arbeta på sjukhuset i Värtsilä. De första nätterna hon vakade hade hon
hand om en svårt sårad ung tysk soldat, och Ingegerd hade då ännu bara sin
skoltyska att lita till i kommunikationen med honom.
I: Så ville den där pojken nånting, och jag sa att försök säga det ”Ich verstegar
nicht.” Och till slut så sa han: ”Nu get alles in Bett”. Vet du vad det betyder? Nu
kommer allt i sängen. Och då förstod jag ju att han skulle ha ett stickbäcken,
(mm) så jag sa: ”Augenblick, Augenblick”, [...] Då lärde jag mig ett ord som
inte fanns i min skoltyska (nä) Och det hette ”scheisser”, det betyder skita (S och
I skrattar) För min man använde det ofta när nånting gick åt skogen så kunde
han säga ”Scheisse!” (jå) ”Skit!” (I skrattar) (S och I skrattar) Men det fanns inte
i skoltyskan (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Som ytterligare ett exempel på att skoltyskan inte alltid räckte till i vardagslag
berättade Ingegerd om att en av de tyska pojkarna en gång hade frågat henne
vad de finländska flickorna menade när de började räkna upp en hel massa ord
efter varandra när han frågade: ”Sprechen Sie Deutsch?” Ingegerd visste vad
han menade, och förklarade att de i skoltyskan hade lärt sig olika
undantagsregler som man gjort ramsor av. Dessa ramsor lärde sig alla som läste
tyska i skolan, och det var vad flickorna svarade när han frågade om de talade
tyska, berättade hon (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Ingegerd berättade om att hon var väldigt populär bland patienterna,
eftersom hon var söt och glad och gärna pratade med dem. Tyskarna kallade
henne till och med för Schwester Sonnenschein, syster Solsken. Hon berättade
att patienterna från andra rum ofta kom till det rum där hon för tillfället
exempelvis bytte förband på någon. Det hände sig också att de tyska
patienterna ville ta foto på henne, men Ingegerd berättade att hon alltid gömde
ansiktet i händerna för hon ”ville inte bli känd i Berlin som Schwester
Sonnenschein som var så snäll med oss” (Ingegerd IF mgt 2003/60–64). Att
Ingegerd slår händerna för ansiktet och inte vill ställa upp på foto, kan tolkas
som ett utslag av blygsel, men hennes förklaring avfärdar dock den tanken. Att
inte vilja betraktas som hon ”som var så snäll mot oss” upplever jag som ett
försvar mot en dold sexuell anspelning. Hon ville kanske inte bli ihågkommen
på liknande grunder som den ovannämnda Schwester Ester. Enligt Haavio-
Mannila kände de tyska soldaterna inte alltid till de finländska lottornas – och
för den delen också sjuksköterskornas – höga moral. Oönskade närmanden
kunde de högre utbildade kvinnorna enklare avvärja tack vare sina goda
språkkunskaper (Haavio-Mannila 1993:298). Fastän Ingegerd i andra
sammanhang talade om ickeönskade närmanden och regelrätta sexuella
trakasserier är det endast i oviljan att inte visa sitt ansikte på foto och hennes
anledning till detta som man kan finna en antydan i den riktningen i hennes
267