I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

transkription av intervjun till respektive intervjuperson. Jag tänkte det vore bra
att intervjupersonerna fick läsa vad vi hade pratat om och att de skulle kunna
rätta mig där jag missat något väsentligt, exempelvis ort- eller personnamn. Jag
förklarade för alla att en transkription ska ses ungefär som de grova plankor
som en möbelsnickare använder när han eller hon ska göra en vacker möbel –
inte som den färdigsnickrade och polerade möbeln i sig. Jag visste att det skulle
kunna kännas lite konstigt att se sina utsagor i skrift, lite på samma sätt som det
kan vara lite ovant att höra sig själv på ljudband. Vad jag inte hade insett var att
det skulle kunna vara så känsligt som det var för en av mina yngre
intervjupersoner, som alltså inte finns med i materialet för avhandlingen. Kvale
konstaterar dock att det kan vara klokt att ge intervjupersonerna en
transkription med mera flytande skriftlig form, och inte den ordagrant – om än
noggrant – utskrivna versionen. För någon som inte är van vid att arbeta med
transkriptioner kan en sådan ordagrann utskrift framstå som
osammanhängande, talet som förvirrat och intervjupersonen som någon med
”lägre förståndsgåvor”, som Kvale uttrycker det (Kvale 1997:158; jfr Frisch
1990:85). Händelsen ledde till att jag i fortsättningen beslutade mig för att inte
skicka kopior av transkriptionerna till de senare intervjupersonerna. I ett fall
gjorde jag en ljudbandskopia av intervjun till en av kvinnorna, och till en annan
kvinna skickade jag, som ovan nämndes, ett kort utdrag ur transkriptionen av
ett avsnitt som hon kände sig lite osäker inför. I några fall fick jag tillbaka
transkriptionerna korrekturlästa, något jag är mycket glad över.
Den transkriberade texten såsom den sedan används som underlag för citat
ska enligt Kvale återges i den publicerade texten i skriftspråklig form eftersom
ordagranna återgivelser av talspråk eller dialekt är eller kan vara svåra att förstå
i skrift. Enligt honom ska man göra undantag från denna regel endast när den
språkliga formen är viktig för studiet, som exempelvis i sociolingvistiska
undersökningar (Kvale 1997:241). Kvale får medhåll av Frisch, men av en
annan anledning. Enligt Frisch är vi vana vid att läsa sådant som sagts av
politiker och andra makthavare och då är deras tal alltid återgivet som
skriftspråk. De som inte har en högre position i samhället citeras oftare genom
talspråk. Samtidigt, säger Frisch, är det viktigt att reflektera över hur det
muntliga ska representeras i skrift (Frisch 1990:86, 81). Enligt Portelli är
materialet i oral history-forskning ett samarbete mellan intervjupersoner som är
medvetna om att deras muntliga utsagor ska resultera i en skriven text och
intervjuaren/forskaren som utför skrivarbetet. Den som skriver texten är enligt
Portelli skyldig att skriva på ett sådant sätt att läsarna ständigt påminns om det
muntliga ursprunget av texten de läser. Portelli kallar oral history för en
73