I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Joel och Viktor berättade båda om explosiva kulor som ryssarna använde,
trots att de var förbjudna. De hade ett visslande ljud som följdes av en smäll när
kulan träffade något. Det räckte med att kulan träffade ett blad eller en liten
gren för att den skulle krevera. Om den här typen av kula, en så kallad
dumdumkula 95 , träffade exempelvis en arm revs vävnaden sönder och armen
slets av, berättade Viktor. De här kulorna satte skräck i soldaterna, berättade
han, både i och med deras fruktansvärda skadeverkan och på grund av ljudet
när de kreverade. Både Joel och Viktor berättade om att det lät som om man
haft ryssarna både framför och bakom sig i och med att det smällde både när de
avfyrades och när de kreverade (Joel IF mgt 2004/44, Viktor IF mgt 2003/39–
42).
Det var inte alltid så lätt att verkligen förstå allvaret i det som Joel berättade
om. Joel var skämtsam och hade för vana att uttrycka sig med lakoniska
understatements i olika sammanhang. Joel berättade om en karl från
Sydösterbotten, som han tyckte var trevlig och rolig och som han brukade prata
och skämta med när tillfälle gavs.
J: ”Det är spännande det här”, sa vi då vi träffades. ”Det är ganska intressant det
här”, sa vi också där. Men då vi var sista sommaren på näset så träffade jag
honom. ”Nå vad säger du nu, Jakobsson?”, sa han. ”Jag säger att det börjar räcka
till nu.” (J skrattar lite) Det var ju så, det var ju inte nån slags ordning, utan de
höll ju på att förgås allihopa (Joel IF mgt 2004/44).
När Joel svarade att ”det börjar räcka till” i stället för sitt vanliga att det var
spännande eller intressant, förstår man att det är något riktigt allvarligt på gång,
vilket sedan betonades ytterligare i följande mening där Joel konstaterade att
det inte var ”nån slags ordning” och att alla höll på att förgås. Det Joel avsåg
kommer fram lite senare i intervjun. Han berättade då om att han hade blivit
kommenderad till maskingevärskompaniet i Tali-Ihantala i juni 1944 i det som
blev det största slaget hittills i Norden. Joel berättade:
J: Det var avfyr hela tiden på fiendesidan och de våra sköt ju hela tiden också.
Det var ett väldigt liv. Och vi hade så otroligt mycket stupade där. Så det var, det
var då jag sa att nu börjar det räcka. Jå, det var nog vilt. Vi var största kompaniet
som kom tillbaka. Vi var 18 man. Vi var 200 ungefär då vi for ut. Och så var det
med de där gevärskompanierna alltid. De var nästan 200 allihopa, och flera kom
det så där 8, 10 man tillbaka. Det var nog stora förluster. Men inte vet jag varför
95
Dumdumkula är en gevärsprojektil med sprängverkan, som framkallar stora och svårläkta sår.
Ammunitionstypen förbjöds i krigföring redan 1899 under Haagkonferensen. Kulan har fått sitt
namn efter den indiska staden Dum Dum nära Calcutta, där denna typ av kulor ursprungligen
tillverkades (Nationalencyklopedin, uppslagsordet dumdumkula [online]).
210