I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

intervjupersonerna under intervjuns gång glömmer bort bandspelaren – något vi
dels vill att de ska göra, dels vill skydda dem mot följderna av.
Härmed kommer vi in på tankegångarna om fakta och representationer.
Historiska fakta har man traditionellt försökt studera och redogöra för inom
historieämnet, medan man inom antropologin i stället riktat in sig på berättade
och beskrivna versioner av det förflutna, och kallat dessa för representationer
(Portelli 1997:146). Enligt Johansson utmanar ett socialkonstruktivistiskt
perspektiv tankegången om att det finns en sann verklighet. Berättelser ses
utgående från detta synsätt inte som uttryck för hur något egentligen var, utan
de blir till i ett visst kulturellt och historiskt sammanhang, och blir därmed
sociala konstruktioner (Johansson 2005:26) Det är berättaren som i den
specifika situation som intervjun utgörs av väljer vad han eller hon berättar om,
vad som inte sägs, vad som upplevs bör förtigas och så vidare. Det socialt
konstruerade berättandet blir representationer och är inte ”fakta”.
Livsberättelser kan inte ses som exakta redogörelser av vad som hände eller
som avspeglingar av samhället. Enligt Johansson är det inte relevant att fråga
om en berättelse är historiskt sann eller inte, utan man antar att en händelse kan
representeras på många sätt och att berättare konstruerar narrativa sanningar
(Johansson 2005:313). Utgående från ett socialkonstruktivistiskt tänkesätt
tänker man sig att det i berättandet om något – i mitt fall krigsupplevelser –
finns något utöver det som sägs. Det här innebär att jag analyserar intervjuerna
med tanken att det finns något mellan raderna som man kan upptäcka genom
exempelvis närläsning av dem, vilket diskuterats ovan. Detta får i sin tur
konsekvenser för hur jag förhåller mig till intervjupersonerna när jag arbetar
med forskningsmaterialet. Det konstruktivistiska förhållningssättet lär forskaren
att se på berättandet om en händelse som representation, inte som en absolut
sanning.
I intervjuer om historiska händelser möts den socialkonstruktivistiska
representationstankegången och en positivistisk faktatankegång. I mitt fall
skedde detta när jag berättade för intervjupersonerna om att de kommer att
anonymiseras i forskningsrapporten och att de får ett fingerat namn. Några av
intervjupersonerna ställde sig då främmande inför tanken att inte framträda
under eget namn eftersom de upplevde att de helt enkelt berättade för mig om
hur det varit, att de gav uttryck för en objektiv verklighet – att de helt enkelt
talade sanning. Det är i och för sig positivt att intervjupersonerna upplevde att
det är de som valde vad de berättade om och därigenom kan stå för sina ord,
men det är emellertid forskaren som väljer vad han eller hon gör av det de
berättat om, vilket jag var inne på tidigare. Om man emellertid inte tänker i
konstruktivistiska banor utan föreställer sig att berättaren verkligen företräder
82