I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

B: Ja, det var det som det här. Ser du, hon hade nog, jag vet inte, hennes
inställning, men hon var nog så där på lottorna så, hon var nog svår, om man
säger lindrigt sagt. Det här behöver du ju inte skriva dit nå. Jag vill inte det. Hon
var svår. Så det var inte nånting till lags.
S: Var hon inte nöjd med det ni gjorde, eller?
B: Hon var nog nöjd, tror jag, med arbetet vårt, men det skulle vara nästan
militärisk disciplin. Så nog såg hon vad vi uträttade, det såg hon nog. Men du
skulle inte få flina [le] och inte skulle du heller så där få nu i bästa kamratskap,
så skulle du inte få tala med en patient, utan bara det nödvändigaste. Så det var
så att inte nånting, det skulle vara sån disciplin så nån ville inte riktigt orka med
det. För vi ville vara kamrater med pojkarna, vi ville inte vara som nåt slags
upphöjda. De hade nog av det.
S: Det är ju viktigt att tala med patienter.
B: Ja, visst är det det. Jag skulle nog, men jag vill inte att det ska komma fram.
Jag har nog flera saker att berätta, som skulle vara att berätta, men jag vill inte
att det ska komma fram (Brita IF mgt 2003/71–74).
Brita sade här klart och tydligt till om att hon inte ville att det skulle komma
fram hur hon hade upplevt översköterskan. Samtidigt fanns det mycket hon
skulle kunna berätta om, men det fick inte komma fram. I intervjusituationen
var det frustrerande att veta att jag satt mitt emot en kvinna som skulle kunna
berätta också annat om hur det varit att vara lotta under kriget än redogörelser
om arbetet eller anekdoter om den ansträngande men trevliga lottatillvaron. Jag
ville så gärna att hon skulle berätta för mig. Jag stannade förstås bandet, och vi
pratade en stund om vad som hade hänt. Jag bad att få spela in och använda det
hon berättade om, vilket jag också fick.
Och Brita började berätta om den ena händelsen efter den andra där
översköterskan hade behandlat Brita nedlåtande. Brita berättade om en snäsig
kommentar när Brita hade tagit ett anteckningsblock med sig på ronden för att
kunna skriva upp det som doktorn ordinerade. Den sjuksköterska som borde ha
hand om detta var enligt Brita så nervös av sig att hon inte skulle minnas vad
doktorn sade. Brita hade blivit tipsad om detta av en annan lotta, som hade sagt
att hon skulle skriva upp vad doktorn sade. Men när översköterskan såg att
Brita förde anteckningar sade hon till Brita, och Brita härmade hennes hånfulla
röst, att man inte ska behöva skriva upp sådana saker, för man ska minnas
sådant. ”Så det var inte bra det. Det var liksom så där. Det var inte nångång bra.
Att sånt där ska man kunna utan vidare.”
Brita fortsatte med att ge flera exempel på översköterskans småaktighet. Det
fanns noggranna föreskrifter för hur lottadräkten skulle se ut och vilka
accessoarer som hörde till, exempelvis strumporna, som skulle vara hellånga
169