I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

erätta om inälvsmaskarna visar att man som intervjuare inte kan förutse vad
andra ska tycka är ”alltför känsligt” att berätta om på band (jfr Alver 1990:85).
Brita verkade ha upplevt att hon på något sätt lämnade ut sin chef och sina
patienter, och att hon bröt någon form av tystnadsplikt, även om hon på intet
vis berättade om något som kunde skada dem som berättelsen handlade om.
Ytterligare något som kan ha varit en orsak till att Brita inte ville berätta är att
hennes berättande slår hål på den rådande föreställningen om att alla arbetade
tillsammans för ett gemensamt mål. Den officiella lottabilden håller, men
däremot krackelerar det starka gemenskapstemat, vilket jag utvecklar i den
tematiska analysen av berättandet om tjänstgöringen. Att gå emot den rådande
traditionen kräver mycket av den enskilda berättaren.
När dessa sju intervjuer med kvinnorna var gjorda började materialet kännas
lite skevt, trots att jag nu hade lika många män och kvinnor som
intervjupersoner. Denna upplevda skevhet avspeglar säkert till vissa delar min
dåvarande syn på vad krigsberättande skulle vara, eller snarare var man skulle
ha upplevt det man berättade om. Platsen var självklar, krigsfronten. De flesta
av kvinnorna jag intervjuade hade arbetat på hemmafronten, endast Anna och
Ingegerd hade varit vid krigsfronten. Skevheten blev också tydlig genom de
faktiska olikheterna i upplevelserna för de kvinnor som varit nära stridslinjerna
och arbetat i fältförhållanden och de som arbetat hemmavid på krigssjukhus.
Även om jag inte hade en jämförelse i åtanke, kändes det viktigt att åtgärda
denna upplevda skevhet. Dessutom var Ingegerd inte lotta, utan utbildad
sjuksköterska. Jag ville ha tag i flera kvinnor med krigsfronterfarenhet, och jag
ville helst ha en sjuksköterska till. Jag tyckte också att jag ville höra flera män
som hade haft högre ställning under kriget. Av de män jag hittills intervjuat var
det endast Vilhelm som hade en högre militär rang. Via de intervjuade
kvinnorna hade jag fått kontaktuppgifter till två kvinnor som varit verksamma
vid fronten: Lisa och Tilde. En släkting till mig, Joel, ringde till och med min
far och sade att han också skulle vilja bli intervjuad efter att han i Jakobstads
Tidning hade läst om en utställning jag gjort om Fänrik Ståls sägner på
biblioteket i Jakobstad med anledning av Runebergs jubileumsår 2004 (Othman
2004). Joel hade inte haft någon högre grad under kriget, men eftersom han
hade så att säga anmält sig som frivillig till mig, tyckte jag det var självklart att
kontakta honom. Jag hade också haft i tankarna att intervjua någon som varit
fältpräst. Av en slump berättade jag för en bekant om mitt avhandlingsarbete
och hon berättade att hennes morfar varit fältpräst. Sålunda ringde jag upp Åke.
Johannes hade omtalats av flera av dem jag intervjuat som exempel på någon
48