I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Tilde berättade att hon skulle åka hem från Mäkriä station, och att det räckte
länge att ta sig fram på kavelbroarna 97 eftersom det inte gick att köra så fort på
dem. När de väl kom i närheten av stationen var det svårt att upptäcka
stationshuset eftersom den lilla byggnaden var välkamouflerad med granar över
sig. De kom fram till stationshuset klockan ett på natten, och måste vänta ända
till halv fem då tåget skulle gå. Tåget kom och gick därifrån som det skulle den
9 juni 1944. Tilde berättade att hon fick höra rykten om oroligheter vid fronten
när det började komma civila ombord på tåget då de kom på finländskt
territorium. Hon tyckte det var konstigt eftersom hon själv kom från fronten,
och det hade varit så lugnt att översköterskan tyckte att hon kunde åka på
permission. Översköterskan räknade med att det skulle komma bara sjuka och
inte sårade när 17:e divisionen låg i vila i Kuujärvi. Tilde skulle vara på
permission i tre månader fram till den 10 september 1944. Tilde visste då inte
att hon hade undkommit i sista minuten från slutstriderna som inleddes 9 juni,
och den därpå följande flykten från Karelska näset. Vapenstilleståndet inträdde
den 4 september, och Tilde hemförlovades automatiskt då kriget slutade och
hon kom därför aldrig tillbaka till fronten. Hon tyckte ändå att det var värre att
vara hemmavid och på radion höra vad som hände vid fronten än att själv vara
där.
Tilde omnämnde som synes ovan flera gånger att hon skadade sig vid
fronten, och jag förstod att det var en allvarlig skada eftersom hon bland annat
hade fått hela tre månaders permission. Hur det gick till när hon skadade sig
berättade hon om först efter att jag uttryckligen frågat henne.
T: Jag föll. Det var så halt. Och jag föll två gånger egentligen. Men efter första
gången som jag föll vid trappan så klarade jag mig ännu att bara gå med bundet
ben, men det var ju besvärligt, men så vakade jag och så, jag bodde på ena sidan
av en sån här liten biflod och där var så hemskt hög brant och där var inhugget
såna där istrappor i isen, och just när jag kommer upp där så föll jag, och så låg
jag ganska länge där på isen, för jag tyckte att jag var utan knä. Det kändes
alldeles kallt, som det skulle ha varit borta. Men jag måste ju till avdelningen,
för jag skulle ju vaka. Och jag sa ingenting när jag kom till avdelningen, utan jag
vakade den där natten, men hade väldigt svårt att klara mig då i morgonarbetet
(Tilde IF mgt 2004/42–43).
När Tilde skulle gå från avdelningen på morgonen bad hon om blyvatten och
bandagematerial. Sjuksköterskan hade sagt åt läkaren att Tilde hade fallit och
skadat sig, så när hon kom till arbetet på kvällen sade två läkare åt henne att
97
Kavelbroarna kallades allmänt för ”kapulbroar”, och de bestod av stockar tätt placerade invid
varandra så att det skulle gå lättare att ta sig fram i ödemarken.
219