I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

ledde diskussionen under paneldiskussionen och hade tidigt gett sitt berättande
offentlig prägel genom radioframträdanden och en utgiven bok. Den bild av
lottorna jag fick genom hennes berättande motsvarar i mångt och mycket ett
slags officiell bild som i dag finns av lottorna, där deras dygd och arbetsamhet
kvarstår av det lottaideal den tidiga Lotta Svärd-organisationen förhöll sig med,
men minus den starka fosterländskhet som organisationen byggde på.
Följande intervju gjordes med Anna, född 1919. Hon var uppvuxen i en
familj där modern var ordförande i den lokala lottaföreningen och fadern
sympatiserade med skyddskåren. Familjen var svenskspråkig, men föräldrarna
satte ändå Anna i finsk skola, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Modern
såg till att Anna skickades på lottakurs i Helsingfors som 18-åring, strax före
vinterkriget. Anna höll sedan kurser hemmavid för lottorna i föreningen. 11 Hon
tjänstgjorde som sanitetslotta vid fronten under vinterkriget. Efter detta gifte
hon sig och fick barn, och tjänstgjorde sålunda inte längre aktivt. Hon gav
redan under föreläsningen intryck av att vara ovan vid att få uppmärksamhet
riktad på sig, och jag kände i ett tidigt skede att det skulle bli en utmaning för
mig att fullfölja det som enligt Eva Fägerborg är intervjuarens främsta uppgift,
nämligen att få den intervjuade att berätta (Fägerborg 1999:59). Ett brev som
Anna hade skrivit från fronten till sin lottaförening lästes upp av Margit på
föreläsningen, och Anna hänvisade ofta till detta brev under intervjun och
tyckte det var onödigt att hon skulle berätta när allt ändå stod i brevet, som jag
fick låna och läsa. Hon verkade uppleva att jag enbart ville komma åt de
händelser som hon hade varit med om under kriget, medan jag ville höra henne
berätta om dem (jfr Holmqvist 2009). Ett brev skrivet 1940 är något helt
annorlunda än en intervju gjord på 2000-talet även om ämnet till synes är det
samma. Att berätta om något som man är i färd med att uppleva eller att 60 år
senare dra sig till minnes det som hände är inte ett och samma. Detta är ett
exempel på att berättande om en händelse i dag inte är en direkt återgivning av
händelsen, en tanke jag introducerade i början av boken. Händelsen har
filtrerats genom minnet och färgats av traditionerna i samhället. Utöver detta
kommer de olika framställningssätten in i bilden: en skriven berättelse och
muntligt berättande. Som Lars-Christer Hydén konstaterar är skrivna texter
alltid byggda på litterära konventioner som exempelvis önskan om att skapa en
sammanhängande framställning, och de är dessutom skrivna för en tänkt läsare.
Den muntliga framställningens tveksamheter och rättelser är borttagna i en
skriven text, och dessa kan i sig vara betydelsebärande (Hydén 1997:25–26).
11
Den sex månader långa utbildningen för sanitetslottor hölls regelbundet i Helsingfors och Viborg.
Den vanligaste utbildningen var den kortare, två veckor långa distriktskursen (Finlands
skyddskårer 1935:18).
41