I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

man och i tjugoårsåldern, men att det däremot säkert hade varit annorlunda
(Wollinger 2002:54 [online]). Åldersskillnaden var i vissa fall till och med
sörre än sextio år mellan mig och intervjupersonen, och jag är mycket väl
medveten om att den åldersmässiga skillnaden påverkade intervjupersonernas
berättande för mig. Jag tror till och med att åldersskillnaden inverkade positivt
på tillitskänslan, åtminstone i flera fall.
För mig har det varit viktigt att försöka uppnå en förståelse så att säga
inifrån av det som berättats för mig. I intervjusituationen upplevde jag det som
problematiskt att ställa frågor om något som jag inte själv hade en
inifrånförståelse för. Däremot verkade intervjupersonerna i många fall ivriga att
få berätta om sina erfarenheter och upplevelser för en i deras ögon ung
människa. För dem verkade min brist på inifrånperspektiv inte vara något
problem, snarare tvärtom. Jag visade också klart och tydligt att jag verkligen
ville få reda på saker som jag inte visste så mycket om, och att jag inte bara
ville få mina tidigare fakta bekräftade. Anna Johansson kunde också konstatera
att de äldre personer hon intervjuat tycktes känna sig trygga i rollen som
berättare eftersom hon hade rollen som andäktigt lyssnande yngre som lärde sig
om det de hade att berätta. Hon beskriver sina relationer till dessa äldre kvinnor
som avslappnade och varma, och att hon i dessa relationer var positionerad som
dotter, en roll som hon själv kände sig trygg i (Johansson 2005:258). Anna
Grönholm har för sin uppsats om roller intervjuat äldre människor på Åland.
Grönholm tar bland flera andra upplevda roller upp den som lärling i
intervjusituationen (Grönholm 2003:30–31). Även den internationellt ansedda
oral history-forskaren Portelli berättar om att han brukar anta rollen som lärling
när han gör intervjuer. Genom att säga till intervjupersoner att han vill lära sig
om en viss händelse i stället för att gå ut med att han studerar den konstaterar
han att han har lyckats få folk att berätta (Portelli 1997:63; jfr Thompson
1980:25).
När några av mina intervjupersoner frågade mig hur och vad de skulle
berätta bad jag dem berätta för mig som om de berättade för ett intresserat
barnbarn. Jag känner också mycket väl igen mig i rollen som lärling, som
mycket väl kunde vara en variant av det tänkta barnbarnet som lyssnar på
morfar eller mormor. Att jag bad mina intervjupersoner berätta för mig som om
jag var en nära släkting, kan också ha bidragit till att avståndet minskade
mellan dem och mig i intervjusituationen. Här kommer även in en
ämnesspecifik aspekt om samtal om kriget. Det verkar vara viktigt för
krigsgenerationen att förmedla sina minnen till yngre. De yngre generationerna
kan ha en annan inställning till kriget och berättandet om det (Eriksen 1995:11).
I Eeva Peltonens forskningsmaterial kom det fram att det har varit svårt eller
65