I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

”bara har varit lottor” hade enligt henne inte brukat träffas på särskilda
lottasammankomster. Margit jämförde lottorna med de kvinnor som varit gifta
med soldater, och konstaterade att de sistnämnda varit mycket mer aktiva i
veteranverksamheten på såväl fester som utfärder. Hon som själv varit lotta och
som varit gift med en man som inte var veteran deltog inte.
Anna hörde till de kvinnor som varit gifta med en krigsveteran eller
krigsinvalid, och hon berättade om syföreningsverksamheten till förmån för
krigsinvaliderna. Numera ordnade syföreningen inte längre några basarer, även
om kvinnorna fortfarande träffades sin höga ålder till trots. Anna berättade att
kvinnorna brukade kunna donera pengar till invaliderna på dessas julfest.
Kvinnorna fortsatte sin stödjande verksamhet för männens bästa också efter
kriget. Också Ingegerd och Tilde berättade om julfester och andra fester som
invaliderna och veteranerna ordnade. Ingegerds man var krigsinvalid och
därmed var också Ingegerd bjuden på deras fester. Hon berättade att hon själv
fortfarande brukade bli bjuden trots att hennes make avlidit. Samma år som
intervjun gjordes var hon också bjuden eftersom hon skulle få ta emot ett
förtjänsttecken då hon arbetat för veteranernas bästa. Hon verkade ändå känna
sig lite illa till mods över att gå på festen eftersom hon inte längre hade manligt
sällskap: ”Jag var med en av mina gympakamrater, förstår du när man inte har
en karl att gå med mera, ingen frågar” (Ingegerd IF mgt 2003/60–64). Det
verkar som att kvinnorna upplever att de måste rättfärdiga sin plats på
veteranfesterna genom att gå dit endast i manligt sällskap. Tilde som själv
hörde till krigsinvaliderna berättade att inte heller hon brukade gå på dessa
träffar och möten ”för att jag har inga sällskap (T med skratt i rösten) Om jag
skulle ha börjat sällskapa med en veteran kanske jag skulle ha haft sällskap att
fara med på deras möten”. Hon hörde ändå till invalidernas kvinnosektion –
troligen samma syförening som Anna var medlem i – och till deras möten
brukade Tilde gå och träffa de andra (Tilde IF mgt 2004/42–43). Ingegerd
berättade att en av hennes veteranbekanta hade frågat henne varför
krigsänkorna inte brukade komma på deras veteranfester.
I: Så jag sa att men hur skulle de komma det? De har ingen att vara med. Inte
nån. Skulle jag vara veteran så skulle jag säga att nu tar jag i detta år hand om
den och den änkan, så att de skulle ha nån som de är med, en familj liksom
genast (mm) Man kommer in och (... …) vem ska, vem ska man gå och hänga
sig på? Så jag har gått med min gympakamrat. Hon håller ihop med en veteran.
[…] Med dem har jag då varit på julfest ett par gånger (Ingegerd IF mgt
2003/60–64).
363