I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Efter att Brita hade berättat om sin kamp mot lungsoten frågade jag henne
om det var något hon ville berätta om som jag inte hade kommit på att fråga.
Hon sade till mig att hon säkert hade berättat ”mera än du har velat veta
säkert”, och jag skojade med henne och sade att jag ju fortfarande satt kvar på
min plats. Efter en viss tvekan om vad hon eventuellt skulle tillägga började
hon berätta om hur hon upplevde att lottorna blivit förfördelade efter kriget. Jag
visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till detta – sympatiskt eller
empatiskt – om jag skulle nicka bekräftande, hålla med utan att veta något
närmare om det hon berättade eller försöka trösta henne.
Brita verkade tycka att något borde ha varit annorlunda, att lottornas arbete
borde ha rönt mera uppskattning än det gjort:
B: […] för vi har nu varit så länge alla lottor, men inte har vi ju fått nånting. Inte
har vi ju fått nånting. Vi fick, vad som vi fick av kriget, efter kriget, så fick vi
det här Mannerheims dagorder.
S: Jå, precis det.
B: Det fick vi. Men inte fick vi nånting. Och inte har ju nån fått nånting heller.
Och inte arbetade vi ju då, för vi arbetade, fem mark om dagen som sagt hade vi
ju först, men ser du då steg soldatdagspenningen så jag tror att förrän jag slutade
så tror jag vi var uppe i trettio mark om dagen, och så hade vi ju nå lite
förmåner. Vi fick två sockerbitar om dagen och så fick vi tre Työmies.
S: Cigaretter.
B: Ja. Och så som sagt fem mark. Och som inte jag har mints nå, men då vi hade
samling här en gång lottorna, så var det, hit till oss, de som vi kunde nå så var hit
till mig. […] Så då hade vi samling här och då vi talade om allting då så vi kom
ju till det att inte hade vi ju nånting, det var ju inte nånting som var nånting att
berätta om. Det var bara de där minnena vi hade. Inte hade vi nånting annat. Vi
har det, men inte nåt annat att minnas.
S: Men jag tycker det är värdefullt det.
B: Ja, nå det är vad vi har. Det är ju sånt vi minns, men inte är det nånting som
är nåt värt. Men inte har ju nån fått nånting (…) (Brita IF mgt 2004/71–74).
De förmåner som Brita och andra lottor i aktiv tjänst hade rätt till under kriget
motsvarade soldaternas: lottorna fick dagpenning, mat, två sockerbitar och tre
cigaretter om dagen. 192 Kläderna måste kvinnorna stå för själva medan männen
fick sina av staten. I citatet ovan upprepar Brita variationer av uttrycket ”men
inte har vi fått nånting” ett flertal gånger, liksom också ”inte hade vi ju
192
Lottornas arbete grundade sig på tanken om frivillighet, och ar därför också till en början helt
oavlönat. I december 1939 fattade försvarsministeriet ändå ett beslut som gav lottor på
kommendering utanför den egna hemorten fri kost och logi och en dagpenning på 8 mark. Under
fortsättningskriget fick lottorna dagpenning enligt samma villkor, och den steg efter hand i enlighet
med soldaternas dagpenning (Rautio 2001:35).
366