I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

uttalat fosterländsk med familjemedlemmar som berättade om hur de aktivt
engagerat sig i självständighetsrörelsen eller på den vita sidan i kriget 1918.
Tilde var den som under intervjuerna starkast gav uttryck för tankegången
om att Finland är ”vårt land” och hon ställde detta i relation till sitt modersmål
som var svenska. Fram till 1940-talets början hade den svenskspråkiga
befolkningen i Österbotten få kontakter med svenskspråkiga i andra delar av
landet, och ännu mindre att göra med den finskspråkiga befolkningen. Den
österbottniska kustremsan var svenskdominerad. Som Tilde sade ”så visste man
inte så mycket om finnar i Finland” då hon växte upp eftersom Österbotten då
var så svenskt. Fosterlandskänslan var det oaktat stark, och enligt Tilde hade
Fänrik Ståls sägner bidragit en hel del till den. För Tilde betydde det otroligt
mycket ”att Finland var vårt”. Hon sade med skratt i rösten att hon inte visste
om man på den tiden när hon gick i skolan tänkte på att ”vi är olika folk i
Finland” och att ”landet betyder lika mycket för oss allesammans”, men att hon
senare i livet lärde sig att det var så. Tilde berättade också att hon hela tiden
hade goda relationer med ”de finska kamraterna” på sjukhuset där hon arbetade
under kriget (Tilde IF mgt 2004/42–43).
Tilde tyckte mycket om dikterna ”Femte juli” och ”Vårt land”, och vi
pratade ganska mycket om nationalsången. Hon bad att få läsa innantill några
strofer ur den, och Tilde läste så de fyra första stroferna för mig med stor
inlevelse:
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt o, dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi,
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.
133