I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

där man utgick från en historisk-geografisk ram för systematisk dokumentering
och jämförelse. I denna mera strikta och akademiska form har
folkminnesforskningen direkt bidragit till oral history som vetenskapsgren
(Thompson 1980:55) (Om historisk-geografisk metod, se Krohn 1971/1926; om
skillnader mellan brittisk och amerikansk oral history, se Thor 2006).
Skandinavisk folkminnesforskning har, enligt Thompson, haft stor inverkan
på utvecklingen av oral history i Storbritannien tack vare det gemensamma
intresset för så kallat ”vanligt folk” (Thomson 2006:51). En av anledningarna
till att oral history blivit populärt i Storbritannien är enligt Orvar Löfgren att
denna typ av vardagshistoriska studier fyller ett tomrum i just brittisk
forskning. I Storbritannien blev etnografin och socialantropologin länkade till
imperiebygget. Etnograferna och socialantropologerna sökte sig till de mest
avlägsna och exotiska hörnen av imperiet för att göra sina studier där. Enligt
Löfgren verkar det inte ha fallit någon in att stanna i England och bedriva
etnografisk fältforskning hemmavid. I Sverige – och Finland – försökte man
däremot rädda spillrorna från en allmogekultur som man uppfattade som
döende, i en tid då industrialisering och urbanisering förändrade samhällsbilden
i en allt snabbare takt. Folklivsforskningen (etnologin) blev ett stort ämne i
Sverige (Löfgren 1980:244). Det etnologiska insamlingsarbetet i Skandinavien
utvidgades på 1940–50-talen också till att omfatta stadsbefolkningen och
industriarbetarna (Thompson 1980:65). Den svenska etnologen Mats Rehnberg
är en av pionjärerna på nordiskt område (Lindqvist 1980:11; för en lista på
äldre svenska studier, se Löfgren 1980:246). Han samlade minnen om svenskt
arbetarliv under 1940–50-talen (t.ex. Rehnberg 1948; 1949; 1953).
Oral history har vuxit fram där en historisk fältarbetstradition har levt kvar
som exempelvis i politisk historia eller arbets- och lokalhistoria, eller där
historiker har kommit i kontakt med andra discipliner som har byggt på
fältarbete, som sociologi, antropologi, etnologi och folkloristik. Det är
anmärkningsvärt, anser Thompson, att det är främst inom dessa andra ämnen –
inte bland historiker – som det största intresset funnits för oral historyforskning
(Thompson 1980:68–69). Oral historys teorier och metoder har
förändrats grundligt sedan dess uppkomst, och enligt Alistair Thomson har
dessa förändringar gått parallellt med och vidare influerat historiografiska och
metodologiska förändringar. Han ser fyra viktiga paradigmförändringar inom
oral history från dess uppkomst till nutid: 1) återupptäckten av berättade
minnen som källa för ”folkets historia”; 2) det sena 1970-talets postpositivistiska
närmanden till minne och subjektivitet; 3) förändrad hållning i
synen på oral history-forskarnas roll som intervjuare och uttolkare på sent
1980-tal; samt 4) det digitala uppsvinget på sent 1990-tal och framåt, vilket
7