I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

man förhöll sig till lottorna och veteranerna. Enligt hennes beskrivning sågs
lottorna som lätta på foten och veteranerna som krigstokiga. Bilden av lottorna
som ”dåliga flickor” förstärktes av den andra filmatiseringen av Väinö Linnas
Okänd soldat från 1985, och Lisa hade tagit så illa vid sig av den bild av
lottorna som förmedlades i den att hon inte hade kunnat sova efter att hon sett
filmen. Ilskan fick utlopp i en tidningsintervju, med rubriken ”Jag var så arg så
jag knappt kunde sova”. Detta tal om lottorna och veteranerna var i omlopp
efter kriget då skyddskåren och Lotta Svärd hade förbjudits, vilket jag begrep
under intervjun. Däremot kontrade Lisa med att på ett sätt försvara ryssarna och
inte skylla det nedvärderande talet på dem, och då insåg jag till min stora
förvåning att det var så kallat ”vanligt folk” som hyste dessa åsikter om lottorna
och veteranerna. Jag hade levt i föreställningen om att ”vanligt folk”
uppskattade lottorna och veteranerna och de insatser de gjort för landet under
kriget. Liksom Anders konstaterade också Lisa att jag var för ung för att veta
hur det hade varit. Återigen ser man hur intervjupersonerna i sitt berättande
förhåller sig till min ålder.
Den sexualiserade bilden av lottorna hade framträtt även i andra av mina
intervjuer, utan att jag förstått att lottorna hade varit utsatta för smutskastning
efter kriget. Jag tyckte det var konstigt att några av de intervjuade kvinnorna
indirekt försvarade sig och sina handlingar under kriget exempelvis med
uttryck som ”det var inga flörtande alls” eller ”vi var bröder och systrar”,
genom att på något sätt uppträda besvärat då brevvänner och andra
bekantskaper kom på tal eller genom att utförligt redogöra för hur någon blivit
utsatt för ovälkomna närmanden. Jag hade inte förväntat mig att kvinnorna i
intervjuerna skulle försvara sig och sina förehavanden – jag hade trott att de
skulle berätta om vad de arbetat med, vilket de förstås också gjorde. Efter att
intervjuerna var gjorda läste jag Kinnunens bok som handlar just om bilder av
lottan efter kriget. Enligt henne är det inte intressant att veta vad som verkligen
hände mellan männen och kvinnorna vid fronten, utan det som är värt att tänka
på är att kvinnorna tar eller känner sig tvungna att ta ställning till kränkande
framställningar eller beskrivningar när de berättar om sina krigstida
erfarenheter (Kinnunen 2006:137–138). Det var det här några av mina
kvinnliga intervjupersoner gjorde, och jag förstod inte orsaken förrän långt
senare. Kinnunen skriver att bilden av den sexuellt aktiva – och därmed enligt
tidens ideal fala – lottan tog form på 1950–60-talen genom Väinö Linnas bok
Okänd soldat 184 (1954) och Paavo Rintalas Sissiluutnantti (1963). Lottorna
184
Okänd soldat såldes under första året i nästan 200 000 exemplar, och har blivit en del av
nationallitteraturen. I en undersökning 1984 var det den mest älskade boken i Finland. Boken
356