I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Lotta Svärd 25 för kvinnornas skyddskårsverksamhet spreds snabbt tack vare den
litterära hänvisningen till Runebergs dikt om den patriotiska soldathustrun med
samma namn. Annika Latva-Äijö för fram att man genom valet av det hon
kallar en ”nationell myt” som namn för kvinnornas skyddskårsarbete ville
betona att denna verksamhet var försvarsarbete. Under organisationens första
tid förekom dikten ”Lotta Svärd” i festtal och i skyddskårstidningen. Enligt
Latva-Äijö gjordes soldatänkan Lotta Svärd till arketyp för kvinnornas
skyddskårsverksamhet (Latva-Äijö 2004:105, 108).
Svenskbygderna i Österbotten var fosterländskt sinnade. Staden Vasa fick
en central ställning för den vita sidan under inbördeskriget, och även i
fortsättningen var staden ett viktigt centrum för skyddskårerna och lottorna.
Redan på hösten 1918 arbetade lottorna för fullt med organisationsarbetet på
uppmaning av skyddskårsstaben. Gamlakarleby svenska avdelning var den
första lokalavdelningen i Vasa skyddskårsdistrikt och den grundades i
september 1918. Svenskspråkiga lokalavdelningar grundades samma höst i
Kronoby, Jakobstad, Terjärv, Larsmo, Purmo, Vasa, Öja och Kristinestad.
Arbetsivern var stor under de kommande åren. Lottorna i Jakobstad med
omnejd var de mest aktiva, och där var antalet medlemmar också proportionellt
sett störst. Vasa distrikt gick som ett av de första med i organisationen i mars
1921 (Koskimies & Koskimies 1964:40–41). De lottor jag intervjuat var
medlemmar i några av dessa lokalföreningar.
I början av lottaverksamheten rådde det strikta regler för vem som fick bli
lotta, och före krigen hade de flesta lottorna fosterländsk bakgrund, säger
Rautio. Den som ville bli lotta skulle ha gott rykte, vara trogen den lagliga
samhällsordningen och dessutom bli rekommenderad av två trovärdiga
personer. Man kunde bli lotta som 17-åring om man uppfyllde dessa krav. Före
krigen måste man ha avgett lottalöftet och gått kurser och åhört föreläsningar
för att bli fullvärdig medlem av lottakåren. På grund av den stora bristen på
lottaarbetskraft ändrade man 1943 reglerna så att det blev lättare att bli lotta
(Rautio 2001:20). Under vinterkriget for också väldigt unga lottor ut till
fronten, men under fortsättningskriget måste man ha fyllt 20 år för att få göra
fronttjänst, om man inte hade fått specialtillstånd från centralstyrelsen. På
25
Soldathustrurna i svenska armén hade sedan Gustaf II Adolfs tid haft rätt att följa sina män när de
drog ut i fält, och det var många som också gjorde så. De vårdade sina sårade makar och deras
stridskamrater. Diktens Lotta Svärd är en äldre kvinna, änka efter soldat Svärd, som fastän maken
stupat fortsatte att följa armén och sälja brännvin till soldaterna. Enligt diktens berättarröst fänrik
Stål var hon omtyckt av manskapet, och det allmänna omdömet om henne var att ”hon något tålte
att skrattas åt, men mera hedras ändå” (Runeberg 1951). Enligt Wrede var dikten i tiderna
synnerligen väl lämpad för användning i patriotiskt och försvarsvänligt syfte, bland annat när det
gällde att rekrytera lottor (Wrede 1988:186–187).
121